Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggande vetenskaper, av Olof Lodén - Hållfasthetslära - 153. Elasticitet. Inre och yttre krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hållfasthetslära
153. Elasticitet. Inre och yttre krafter.
Hållfasthetsläran grundar sig på det av erfarenheten kända
förhållandet, att för tekniska konstruktioner använda material äro
tänjbara eller elastiska. En elastisk kropp kännetecknas av att den under
inverkan av krafter ändrar form men återtager sin ursprungliga form,
när krafterna upphöra att verka. En dylik kropp förlorar dock
vanligen sina elastiska egenskaper, om de å densamma verkande
krafterna överstiga vissa maximivärden. Detta innebär i regel, att
kroppen belastats mera än vad som ur hållfasthetssynpunkt är tillrådligt.
Hållfasthetsberäkningarnas uppgift blir därför att bestämma kroppens
form och storlek i förhållande till de verkande krafterna,
belastningarna, så att materialets elasticitet icke äventyras.
När en elastisk kropp formförändras, innebär detta, att avståndet
ändras mellan de smådelar, molekyler, varav kroppen antages bestå.
Mellan molekylerna verka krafter, som motverka formförändringen.
Dessa inre krafter och de på den elastiska kroppen verkande yttre
krafterna stå i sådant förhållande till varandra, att var helst en
sektion tänkes lagd genom kroppen, så råder jämvikt mellan de i
sektionen verksamma inre krafterna och de yttre krafter, som verka på
respektive delkroppar på ömse sidor om sektionen.
Normalspänningar. En stavformad, elastisk kropp med
sektions-arean A cm2 och längden L cm belastas i längdriktningen med
drag-kraften F kg. Antages belastningen fördela sig likformigt över
sek-tionsytan, blir specifika belastningen eller materialpåkänningen
F
o — — kg/cm2. Samtidigt förlänges staven och dess längd blir
A
L + Z. Förhållandet Z : L benämnes specifika töjningen £.
Förhållandet o : € mellan påkänning och motsvarande spec. töjning
betecknas E, som benämnes elasticitetsmodul. Härav erhålles
hållfasthets-lärans grundformel:
o = e -E ............................................. (28)
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
