Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fixstjernhimmelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur en metallstålig, hvilken som helst, vid upphettning
först utsänder ljus af mökröd färg, d. v. s. endast röda
strålar, och att sådana i orange, gult, grönt, blått och
indigo efter hand, i mån af stigande hetta, i spektrum
framträda, tills vid fullständig hvitglödgning äfven
spektrums violetta del inträder. Metallstången synes då
bländande hvit, d. v. s. hon utsänder ljus af alla brytbarheter,
ett förhållande, som fortfar ända tills den vid tillräcklig
hetta öfvergår i gasform. Vid afkylning företer ett
hvitglödande (fast eller flytande) metallstycke samma
ljusvexling, ehuru då i alldeles omvänd ordning. Nåväl! kanske
hafva nu rymdens kulörta solar helt enkelt inträdt i
ålderdomens stadium och anlagt sina brokiga drägter endast som
likskrudar, eller med andra ord, kanske äro de mer eller
mindre utslocknade solar, som med stora steg skynda sin
fullständiga afkylning tillmötes? *)
Det är ingalunda lätt att lemna något definitivt svar på
en sådan fråga, men så mycket torde dock kunna sägas, att
den icke kan bejakas annat än i inskränktare mening. En
gemensam död gå nog rymdens solar till mötes, men
symptomen deraf låta ännu ej bedöma sig tillräckligt.
Enligt omfattande spektroskopiska undersökningar, utförda af
Huggins, Lockyer, Jansson, Seeehi, Miller m. fl., synes det
vara obestridligt, att stjernornas olika färger hafva sin orsak
i den olika anordningen af de frauenhoferska linierna i deras
spektrum, hvilket förhällande äter har sin orsak i stjernornas
olika kemiska sammansättning. Sålunda har Huggins i spektra
från orangefärgade stjernor funnit de frauenhoferska linierna
vara talrikast i spektrums violetta och äfven röda delar,
hvaremot i orangefältet ingen enda sådan varit synlig. I blå
stjernors spektrum åter äro de gula och orangefärgade
trakterna rikast på svarta linier. y# i Svanen, med den stora
solen orangegul och den mindre blå, lemnar härpå exempel.
Hvarhelst således en oproportionelt stor del af vissa
strålar släckas, der uppstår alltid ett kulört ljus, och beror
färgen helt och hållet på, af hvilken brytbarhet de släckta
strålarna varit.
*) En sådan åsigt omfattas, och visserligen ej utan skäl, af bland
andra den ofta nämde fysikern och astronomen F. Zöllner i Leipzig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
