Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY FORM FÖR TRANSPORTAEROPLAN
MED TJOCKA VINGAR
Problemet om luftmotståndets
minskning är som bekant av vitalt intresse för
flygningen. Att minska motståndet är
detsamma som att öka aeroplanets
hastighet och följaktligen dess bärkraft.
Sålunda kom man i december 1920 upp
till en hastighet av 313 kilometer i
timmen med ett litet Nieuportaeroplan, som
var konstruerat för att erbjuda minsta
möjliga motstånd mot luften.
Frågan om minsta motståndet har lika
stor betydelse för de stora
transport-aeroplanen. Dessa apparater, som
praktiskt icke göra mer än 120—140
kilometer i timmen, skulle flyga hastigare
och få större bärkraft eller för samma
hastighet kräva mindre motorkraft om
man kunde minska deras motstånd. Men
ett dylikt stort areoplan fordrar en
särdeles kraftig konstruktion, därför att
det utsättes för så starka krafter under
flygningen.
Det var tyskarna som först med
framgång grepo sig an med att lösa detta
problem. Junkers experiment med
tjocka vingar äro på väg att fullständigt
förändra aeroplanindustrien. Junker har
visat att tjocka vingar äga minst
lika goda aerodynamiska egenskaper som
de vanliga platta vingarna, samt att man
med dem kan konstruera Monoplan med
stor vingbredd utan stag. Tyskarna
hava utfört en hel serie apparater som be-
kräfta de tjocka vingarnas värde.
Dessas inre struktur utgöres av stela balkar,
vilka förläna vingen tillräckligt stort
motstånd mot brytning.
Genom Junkers arbeten har
uppmärksamheten åter blivit riktad på
monoplanet som varit nästan fullständigt
övergivet sedan krigets början, just emedan
det icke var tillräckligt säkert när man
överskred en viss vingbredd. Vid
konstruktionen av stora apparater var man
sålunda hänvisad till biplan eller triplan,
vilkas celler obestridligen voro starkare
och stelare än de enkla vingarna, men
betydligt underlägsna dessa senare ur
friktionssynpunkt. Den tjocka vingen
utgör också en fullkomligt stel cell, men
med den skillnaden att kablar och
stöttor som åstadkomma stelheten äro
förlagda i det inre av vingen, varigenom
apparatens genomträngningsförmåga
betydligt ökas. Under sådana
förhållanden har man att förutse en renässans för
monoplanet, och en fransk ingeniör, R.
Saulnier, har konstruerat en sådan
aeroplantyp, med vilken man gjort särdeles
intressanta försök.
Saulniers aeroplan är grundat på
principen för tjocka vingar; det har 27
meters vingbredd och 116 kvm. bärande
yta. Det är nästan helt och hållet av
MODELL AV SAULNIERS MONOPLAN PÅ 1,000 HÄSTAR
Aeroplanet väger tomt 4.300 kilo; med full belastning uppgår vikten till 7.000 kg. Man
kan medföra bensin för 7 timmars flygning med en hastighet av 200 kilometer i timmen.
Vetenskapen och Livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
