Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATOMBYGGNAD OCH VALENSTEORI
Av HANS THIRRING
Professor i Teoretisk Fysik vid Universitetet i Wien.
KOSSELS, LEWIS’ OCH LANGMUIRS TEORIER
Avsikten med denna artikel är att
giva en bild av den nyare utvecklingen av
våra kunskaper om atomernas byggnad,
och särskilt att visa, hur fysikerna
genom de senaste framstegen på detta
område blivit i stånd att uppställa en
elektrisk teori för de kemiska
valenskrafterna, som på ett enhetligare sätt än dess
föregångare kan förklara vissa grupper
av erfarenhetsrön. Man måste nog
betrakta Kossels och Lewia—Langmuirs
teorier, om vilka jag nu skall tala, som
ett avsevärt framsteg i jämförelse med
de äldre valensteorierna, ehuru man å
andra sidan icke får glömma, att det
ännu finns allvarliga svårigheter att
övervinna och att ännu många problem
vänta på sin lösning. Bohrs teori — som
kommer att behandlas i en kommande
artikel — har ännu icke prövats
beträffande sin "kemiska" användbarhet, men
trots detta synes den mig väsentligt
överträffa de båda förstnämnda i betydelse.
Det kritiska året, som man skulle
kunna beteckna som den nyare
atomforsk-ningens födelseår, är studieåret 1912—
13, då Bohrs första hithörande
avhandling publicerades, till vilken snart slöt
sig en rad glänsande undersökningar av
honom själv och andra forskare. Det
berodde icke på en slump, att den nyare
utvecklingen på detta område började
just 1913. Kort förut hade ju Laue
gjort den utomordentligt viktiga
upptäckten av röntgenstrålarnas interferens i
kristaller, som för engelsmannen
Moseley öppnade möjligheten att mäta
spek-trallinjerna i elementens karaktäristiska
röntgenstrålning och att därvid
upptäcka den efter honom uppkallade
Mose-leyska lagen, om vilken jag strax skall
tala, som sedan tjänstgjorde som nyckel
till atomproblemets vidare behandling.
Vi kunna alltså, som sagt, betrakta år
1913 som ett slags vändpunkt i
atomforskningens historia. Min redogörelse
kommer huvudsakligen att hänföra sig
till de arbeten, som publicerats efter
denna tidpunkt. Till en början torde det
emellertid vara lämpligt att fastslå, vilka
resultat från den tidigare
forskningsepoken man kunde övertaga och
använda som utgångspunkter. Hit hör
framför allt det viktiga faktum, att
elementen uppvisa en viss periodicitet i kemiska
och fysiska egenskaper, om de ordnas
efter stigande atomvikt. Detta faktum,
som ledde till uppställande av det
periodiska systemet, har alltid varit föremål
för spekulationer från atomteoretikernas
sida och spelar naturligtvis även i de
nyare teorierna en stor roll. Vidare bör
den viktiga upptäckten omnämnas, att
elementens atomer äro sammansatta av
positivt och negativt elektriskt laddade,
beståndsdelar, i vilka de under vissa
omständigheter, t. ex. vid elektrolys och vid
gasers jonisering, kunna uppdelas. För
denna upptäckt ha vi till stor del att
tacka Svante Arrhenius’ grundläggande
undersökningar över elektrolys. Vidare
visade iakttagelser vid katod- och
kanalstrålar att ’atomens positiva beståndsdel
är en enhetlig kropp, som är säte för i
det närmaste atomens hela massa
(atomkärnan), medan den negativa
beståndsdelen består av ett antal små partiklar,
som nästan sakna massa,
elektricitetsatomerna (elektronerna). Redan förut
hade den kinetiska gasteorien möjliggjort
en approximativ bestämning av de
enskilda atomernas storlek och absoluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
