Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
felds beräkningar ha visat, kan detta
antagande lämna en otvungen teoretisk
förklaring på Moseleys empiriskt funna lag.
Huru förhåller det sig nu med
elementens sedan gammalt kända periodiska
egenskaper? Om elementens
"fortskridande" egenskaper bestämmas av
antalet elektroner, ligger det nära till hands
att antaga, att deras periodiska
egenskaper betingas av elektronernas anordning.
I själva verket ha också redan under den
tidigare forsknings epoken J. J. Thomson
och andra forskare anställt spekulationer
i denna riktning. De Thomsonska
undersökningarna ledo dock av den
omständigheten, att man på den tiden icke ännu
hade kommit till en riktig föreställning
om atomkärnans storlek, d. v. s. dess
lineära dimensioner. Thomson antog att
atomens positiva kärna hade ungefär den
storlek, som man enligt den kinetiska
gasteorien skulle tillskriva hela atomen.
Kärnans diameter skulle alltså vara av
storleksordningen 1/108 cm., och de
neutraliserande elektronerna skulle röra sig
som i en vätska inuti detta klot av
positiv elektricitet. Detta antagande
motsades emellertid av Rutherfords och hans
lärjungars undersökningar rörande
alfastrålarnas gång genom materia.
Rutherford kunde på grund av sina experiment
visa, att kärnans diameter var av
storleksordningen 1/1013 till 1/1012 cm. I
denna försvinnande lilla (om också med
en relativt avsevärd massa försedda)
atomkärna få emellertid elektronerna ic-"
ke längre rum; de måste istället kretsa i
något slags banor utanför kärnan. Man
kom sålunda fram till en atommodell,
som man skulle kunna jämföra med ett
mikrokosmiskt planetsystem.
Föreställningarnas vidare utveckling skedde nu
fullkomligt följdriktigt. De av
atomernas egenskaper, som kontinuerligt
förändras med atomnumret och vilka alltså
stå i nära samband med
kärnladdningstalet, måste grunda sig på processer, som
utspelas i de innersta elektronbanorna.
De karaktäristiska röntgenstrålarna
uppkomma alltså genom processer bland de
elektroner, som äro kärnan närmast.
Däremot bero elementens periodiska
egenskaper, t. ex. atomvolym och kemisk
affinitet, vilka ha något att göra med
elektronernas anordning, på processer
bland de periferiskt belägna
elektronerna. — Här borde för fullständighetens
skull även nämnas de radioaktiva
processerna, vilka, enligt vad man nu
tämligen säkert vet, försiggå i det inre av
kärnan själv.
Vi komma nu till vårt egentliga
huvudtema. Vi fråga: huru kunna vi
förklara elementens periodiskt föränderliga
valensegenskaper genom motsvarande
anordning av elektronerna i atomen ? En
del av svaret på denna fråga ligger nu
så nära till hands, att det ingalunda är
ägnat att förvåna att det lämnades av två
forskare, Kossel i Tyskland och Lewis i
Amerika, samtidigt och oberoende av
varandra, med hjälp av teorier, som till
väsentlig del äro byggda på samma
grundtankar. Vid en blick på
elementens periodiska system är det nämligen i
ögonen fallande, att ädelgaserna
omedelbart föregås av halogenerna och
omedelbart efterföljas av alkalimetallerna. En-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
