Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Världsgåtornas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSMOLOGISKT PERSPEKTIV. 13
lagen; under det i ena delen af universum de roterande världskropparna
långsamt gå sin tillbakagång och förintelse till mötes, följer i andra delar af
världsrymden nybildning och utveckling. 5. Vår sol är en af dessa otaliga,
förgängliga världskroppar och vår jord är en af de talrika förgängliga planeter, hvilka
omkretsa dessa. 6. Vår jord har genomgått en lång afkylningsprocess, innan
det på densamma kunde uppstå droppbart flytande vatten och de därmed
sammanhängande första betingelserna för organiskt lif. 7. Den därpå följande
biogenetiska process, den långsamma utvecklingen och ombildningen af otaliga
organiska former, har tagit många millioner år (mycket öfver hundra!) i anspråk.
8. Bland de olika djurstammar, som utvecklade sig på vår jord under den
senare perioden af den biogenetiska processen, har ryggradsdjurens stam nyligen
vida öfverflyglat alla andra i utvecklingens täflingsstrid. 9. Som den mest
betydande gren af ryggradsdjurens stam har först sent (under trias perioden)
däggdjuren utvecklat sig ur lägre reptilier och amfibier. 10. Den fullkomligaste
och högst utvecklade gren af denna klass är herredjurens och primaternas ordning,
som först vid början af tertiär-tiden (för minst tre millioner år sedan) uppstodo
genom ombildning ur de lägsta prochoriaterna. 11. Den yngsta och
fullkomligaste kvist af primaternas gren är människan, som först mot slutet af
tertiärtiden framkommit ur en rad af människokroppar. Således är den s. k.
världshistorien eller med andra ord den korta tidrymd af några årtusenden, inom
hvilka människan utspelat sin kulturhistoria, en försvinnaånde kort episod i den
organiska jordhistoriens långa lopp, liksom denna i sin tur är ett litet stycke af
vårt planetsystems historia; och liksom vår moder jorden ett förgängligt
solgrand i det oändliga världsaltet, så är den enstaka människan ett ytterst litet
plasmakorn i den förgängliga, organiska naturen.
Ingenting synes mig mer ägnadt än detta storartade kosmologiska perspektiv
att från början fastslå den riktiga måttstock och vidtseende ståndpunkt, vi
måste innehafva för att lösa den stora världsgåta, som omger oss. Ty
därigenom blir icke blott »människans riktiga ställning i naturen» klart bevisad,
utan äfven den härskande anthropistiska storhetstron vederlagd — den
förmätenhet, med hvilken människan ställer sig upp mot det oändliga universum och
förhärligar sig som världsaltets viktigaste del. Denna den fåfänga människans
gränslösa själfförhäfvelse har förfört henne till att betrakta sig som »Guds beläte»,
att för sin förgängliga person göra anspråk på evigt lif och inbilla sig vara i
besittning af fri vilja. Caligulas löjliga cesariska storhetsmani är en särskild
form af denna människans själfförgudning. Först sedan vi uppge denna
ohållbara storhetstro och intaga det kosmologiska perspektivet, kunna vi komma till
»världsgåtornas» lösning.
Världsgåtornas antal. Den obildade kulturmänniskan liksom den råa
naturmänniskan är vid hvarje steg omgifven af otaliga världsgåtor. Ju mer
kulturen skrider fram och vetenskaperna utveckla sig, desto mer förminskas
deras antal. Den monistiska filosofien skall till slut blott erkänna en enda
alltomfattande världsgåta, »substans-problemet». Det kan emellertid synas
ändamålsenligt att beteckna ett visst antal af de svåraste problem med detta
namn. I det berömda tal, som Emil du Bois-Reymond 1880 höll vid Berlins
vetenskapsakademis Leibnitz’-fest, skilde han mellan »sju världsgåtor» och anför
dem i följande ordning: I. Kraftens och materians väsen; II. Rörelsens ursprung;
III. Lifvets första uppkomst; IV. Naturens (till utseendet afsiktligt)
ändamålsenliga inrättande; V. Den enkla sinnesförnimmelsens och medvetandets uppkomst;
VI. Det förnuftiga tänkandet och det därmed nära förbundna språket; VII
Frågan om viljans frihet. Af dessa sju världsgåtor förklarar den föredragande
tre vara alldeles transcendenta och olösbara (den första, andra och femte); tre
höll han visserligen för svåra men lösbara (den tredje, fjärde och sjette); be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
