Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Världsgåtornas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 FÖRSTA KAPITLET.
träffande den sjunde och sista »världsgåtan», hvilken praktiskt taget är den
viktigaste, nämligen den om viljans frihet, uttalar han ingenting bestämdt.
Då min monism betydligt skiljer sig från berlinertalarens, men då å andra
sidan hans uppfattning af de »sju världsgåtorna» vunnit stort bifall i vida kretsar,
anser jag det för ändamålsenligt, att redan här från början klart angifva min
ställning till densamma. Enligt min åsikt blifva de tre »transcendenta» gåtorna
(I, II, V) uteslutna genom vår uppfattning af substansen (kapitel 12); men de
tre andra svåra men lösbara problemen (III, IV, VI) äro genom vår moderna
utvecklingslära slutgiltigt lösta; den sjunde och sista världsgåtan om viljans frihet
är alls icke föremål för kritiskt vetenskaplig behandling, emedan den som ren
dogm endast beror på en villfarelse och alls icke existerar i verkligheten.
Världsgåtornas lösning. De medel och vägar vi hafva att använda vid
lösandet af de stora världsgåtorna, äro i hufvudsak desamma som de vid den
rena vetenskapliga forskningen alltså för det första erfarenheten och för det andra
slutledningen. Den yetenskapliga erfarenheten förvärfva vi genom iakttagelser och
experiment, hvarvid för det första våra sinnesorgan och för det andra stora
hjärnans bark äro verksamma. De förras mikroskopiska centralorgan äro
sinnescellerna, då däremot den senares äro gangliecellerna. De erfarenheter, vi erhålla
af yttervärlden genom dessa för vårt själslif oskattbara organ, blifva därefter
genom andra delar af hjärnan omsatta till föreställningen och dessa i sin tur
genom association till slutsatser. Dessa slutledningar framkomma på två olika
vägar, hvilka enligt min åsikt äro lika värdefulla och oumbärliga, nämligen
genom induktion och deduktion. De djupt invecklade tankeoperationerna, bildandet
af sammansatta kedjeslut, abstraktionen och begreppsbildningen, det uppfattande
och bedömmande förståndets fullständigande genom fantasiens klassiska
verksamhet, slutligen medvetandet, tänkandet och filosoferandet äro också funktioner
af stora hjärnbarkens ganglieceller liksom de föregående enklare
själsverksamheterna. Allt sammanfatta vi i /förnuftets högsta begrepp.
Förnuft, känsla och uppenbarelse. Endast genom förnuftet komma vi till
en sann naturkunskap och världsgåtornas lösning. Förnuftet är människans
högsta goda och det företräde, hvarigenom hon väsentligast skiljer sig från
djuren. Men detta högsta värde har förnuftet först erhållit genom den
framåtskridande kulturen och genom själsbildningen och vetenskapens
utveckling. Den obildade människan och den råa naturmänniskan äro lika litet (eller
lika mycket) »förnuftiga», som de mest närbesläktade däggdjuren (apan, hunden,
elefanten o. s. v.) Men nu är än i dag i vida kretsar den åsikten utbredd,
att utom det guddomliga förnuftet finnes ännu två bredare (ja, nästan viktigare)
kunskapsvägar, nämligen känsla och uppenbarelse. Denna farliga villfarelse
måste vi redan från början strängt bemöta. Käünslan har absolut ingenting att göra
med kunskapen om sanningen. Det vi kalla »känsla» och värdera (högakta) såsom
sådan, är en invecklad verksamhet hos hjärnan och sammansatt af lust- och
olustkänslor; af föreställningar om tillgifvenhet och motvilja; af begärens och
undflyendets sträfvanden. Därvid kunna de mest olika verksamheter hos organismen
medverka, såsom sinnenas behof, magens och könsorganens muskler. Kunskapen
om sanningen befordras på intet sätt af dessa känslotillstånd och känslorörelser;
tvärtom störa de ofta det enda därtill i stånd varande förnuftet och skada det i
kännbar grad. Ännu har ingen »världsgåta» blifvit löst af känslans
hjärnverksamhet eller ens befordrats däraf. Men detsamma gäller om den s. k.
»uppenbarelsen» och om de förmenta och därigenom erhållna trossanningarna. De
bero samtliga på medvetna eller omedvetna förvillelser, såsom vi skola se i det.
16:de kapitlet.
Filosofi och naturvetenskap. Såsom en af de mest glädjande framstegen
till lösandet af världsgåtorna måste vi hälsa det, att i nyare tider allt mer och
mer de båda enda ditförande vägarna: erfarenheten och tänkandet — eller empirin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
