Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Vår kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 MÄNNISKANS DÄGGDJURSNATUR.
äldre vattenfiskarnes mångstråliga »fena» (bröstfena eller bukfena). På liknande
sätt har densamma i sina berömda: »Undersökningar öfver ryggradsdjurens
hufvudskelett,» 1872 härledt tetrapodernas yngre skalle ur fiskarnas äldsta
skalleform, nämligen hajfiskarnas (selaehiernas).
Särskildt anmärkningsvärdt är ännu, att det ursprungliga först hos
stenkolsperiodens gamla fiskar uppkomna femtal hos tårna på alla fyra fötterna —
Pentadactylie — till följd af sträng ärftlighet ännu till den dag, som i dag är,
har bibehållit sig hos människan. Naturligtvis har ledernas, bandens, musklernas
och nervernas ursprungsbildning i de båda benparen i motsvarighet blifvit
densamma som hos de öfriga »fyrfotade»; äfven i detta förhållande är människan en
äkta tetrapod.
Människans däggdjurs-natur. Däggdjuren (Mammalia) bilda
ryggradsdjurens yngsta och högst utvecklade klass. De måste visserligen liksom fåglarna
och reptilierna härledes ur amfibiernas äldre klasser. Men de skilja sig från
alla dessa andra tetrapoder genom starkt i ögonen fallande anatomiska
kännetecken. Till det yttre märkes framför allt hudens hårbetäckning och de två
hudkörtlarna: svettkörtlar och talgkörtlar. Ur en lokal ombildning af dessa körtlar
i bukhuden uppstod (under triasperioden) det organ, »däggapparaten»,
(Mammarium,) som i synnerhet karaktäriserar denna klass och gifver den dess namn.
Detta viktiga organ för ungarnas uppfödande består af mjölkkörtlar (Mammar)
och mammarsäckar (bukhudsveck); genom deras vidare utbildning uppstodo
mjölkvårtorna eller spenarna (masta), ur hvilka det unga däggdjuret suger sin
moders mjölk. I kroppens inre märkes i synnerhet ett fullständigt mellangärde
(Diafragman) en muskellös skiljevägg, hvilken hos alla däggdjur — och endast
hos dem — fullständigt afskiljer brösthålan från bukhålan. Hos alla öfriga
ryggradsdjur fattas denna afgränsning. Genom ett antal märkvärdiga
ombildningar utmärka sig äfven mammaliernas skallar i synnerhet käkapparaternas
byggnad (öfverkäken, underkäken och hörselbenen). Men äfven hjärnan,
luktorganet, hjärtat, lungorna, de inre och yttre könsorganen, njurarna och andra
kroppsdelar visa hos däggdjuren särskilda egendomligheter i den finare och
gröfre byggnaden. Detta allt visar otvetydigt på densammas tidiga afskiljande
från reptiliernas och amfibiernas äldre stamgrupp, hvilket senast skedde under
triasperioden — alltså för minst tolf millioner år sedan. I alla dessa viktiga
förhållanden är människan ett äkta däggdjur.
Människans placental-natur. De talrika ordningar 12—33, i hvilka den
systematiska zoologin indelade däggdjurens klass, ordnades redan 1816 (efter
Blainville) i tre naturliga hufvudgrupper, hvilka man tillerkänner värdet af
underklasser: I Kloakdjur (Monotrema), II pungdjur (Marsupialia) och III däggdjur
med fullständig derhaka (Placentalia). Dessa tre underklasser skilja sig icke
blott i viktiga förhållanden hos kroppsbyggnaden och utvecklingen utan också i
tre motsvarande olika historiska utvecklingsgrader, hos klasser som vi senare
skola se. På den äldsta gruppen, triasperiodens monotremata, följde juratidens
marsupialia och först på denna, under kritperioden, följde placentalierna. Till
denna yngsta underklass hör äfven människan, ty hon visar i sin organisation
alla de egendomligheter, genom hvilka samtliga lacentalier skilja sig från
pungdjuren och de ännu äldre kloakdjuren. I första hand hör det egendomliga
organ hit, som ger placentaliagruppen dess namn, nämligen moderkakan (plocenta)
Denna tjänar det unga ännu i moderlifvet inneslutna däggdjursfostret en längre
tid till näring. Den består af blodförande ludd, som utväxer från groddhöljets
luddhud och intränger i motsvarande små gropar i den moderliga frukthållarens
(uterus). slemhud. Här blir den späda hinnan mellan de båda bildningarna så
förtunnad att de närande ämnena i moderns blod omedelbart kunna genom
densamma intränga i fostrets blod. Detta förträffliga, först sent utbildade, näringssätt
för foslret möjliggör för detsamma längre uppehåll oeh utveckling i den skyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
