Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Vår kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET. 19
är visserligen i enskildheterna mången gång mycket olika men kan i allmänhet
återföras till samma urform. Vidare ligger hos alla vertebrata på ryggsidan af
detta axelskelett »själsorganet» det centrala nervsystemet i form af en ryggmärg
och en hjärna. Äfven om denna viktiga hjärna — medvetandets och alla högre
själsförmögenheters verktyg — gäller detsamma som om den henne omgifvande
benkapseln, skallen; i enskildheterna är dess utbildning och storlek mycket
varierande men i det stora hela blir den karaktäristiska sammansättningen densamma.
Samma företeelser visa sig också om vi jämföra vår kropps öfriga organ
med motsvarande hos andra ryggradsdjur. Öfverallt blifva till följd af ärftighet
organens ursprungliga anläggning och relativa läge desamma, ehuru de enskilda
delarnes storlek och utbildning betydligt växla, motsvarande anpassningen efter
mycket olika lefnadsomständigheter. Sålunda se vi, huru hos alla blodet kretsar
i två hufvudrör, af hvilka det ena (Aorta) går öfver och det andra
(Principalvenen) under tarmen, och huru hjärtat uppstår genom den senares utvidgning
på ett bestämt ställe. Detta »ventralhjärta» är lika utmärkande för alla
ryggradsdjur som omvändt ryggkärlet eller »dorsalhjärtat» är för leddjur och blötdjur.
Icke mindre egendomligt hos alla vertebraterna är tarmrörets tidiga afskiljande i
en till andningen tjänande hufvudtarm (gältarm) och i en båltarm med lefvern
(därför »lefvertarm») i och för matsmältningen; vidare muskelsystemets
gestaltning, urin- och könsorganens särskilda utbildning o. s. v. I alla dessa
anatomiska förhållanden är människan ett äkta ryggradsdjur.
Människans tetrapodnatur. Med namnet fyrfotingar (Tetrapoda) hade redan
Aristoteles betecknat alla de högre blodförande djur, som utmärkte sig genom att
hafva två benpar. Senare, när Cuvier hade visat att äfven de »tvåbenta»
fåglarna och människorna egentligen voro fyrfotingar blef detta begrepp utvidgadt
och namnet utbytt mot den latinska beteckningen Quadrupeda. Cuvier påvisade
att de fyra benens inre skelett hos de vertebrater som lefva på land, från
amfibierna uppåt till människan ursprungligen är sammansatt på samma sätt af ett
bestående bestämdt antal leder. Äfven »armarna» hos människan, flädermössens
och fåglarnas vingar visa samma typiska skelettbyggnad som /de springande
egentliga fyrfotade djurens framben.
Denna anatomiska enhet i den invecklade benbyggnaden hos alla tetrapoders
fyra extremiteter är mycket viktig. För att riktigt öfvertyga sig därom behöfver
man endast jämföra en salamanders eller grodas skelett med en apas eller
människas. Då ser man genast att framtill skuldergördeln och baktill bäcken-
ördeln äro sammansatta af samma hufvuddelar som hos de öfriga fyrfotingarna.
)fverailt se vi att den första leden på det egentliga benet endast består af en
enda stark benpipa (framtill öfverarmen, Humerus; baktill låret, Femur;)
däremot stödes den andra leden alltid af två ben (framtill armbågsbenet, Ulna, och
strålbenet Radius; baktill vadbenet, Fibula och skenbenet Fibia). Jämföra vi
vidare den egentliga fotens invecklade byggnad, så öfverraska oss den iakttagelsen
att de talrika små benen hvaraf den är sammansatt öfverallt äro ordnade och
åtskilda på samma sätt; framtill motsvara hos alla tetropadernas klasser
framfotens (eller handens) tre bengrupper hvarandra. I Handroten (Carpus), II
mellanhanden (Metacarpus) och III femfingrar (Digiti anteriores); likaså baktill bakfotens
tre bengrupper: I fotroten (Tarsus), II mellanfoten (Metatarsus) och III femtår
(Digiti posteriores). Mycket svår var den uppgiften att föra tillbaka till samma
urform alla dessa talrika små ben, som i detaljerna äro högst olika och
ombildade delvis också ofta förkrympta och rent af försvunna; likaså att fastställa
likvärdigheten (eller homologi) hos de olika delarna. Denna viktiga uppgift
löstes fullständigt först af Carl Gegenbaur samtidens mest framstående jämförande
anatom, Han visade 1864 i sina: Undersökningar i ryggradsdjurens jämförande
anatomi», huru för de på land lefvande tetrapoderna karaktäristiska »femtåiga
benformen», ursprungligen (först under stenkolsperioden) hade uppstått ur de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
