Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Vårt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 TREDJE KAPITLET.
allenast i hela morfologins och fysiologins storartade framsteg, utan i synnerhet
också inom den biologiska vetenskap, som, tillföljd af sitt förhållande till den
praktiska medicinen, af gammalt haft den största betydelse, nämligen patolcgin
eller sjukdomsläran. Att människornas liksom alla andra lefvande väsens
sjukdomar äro naturföreteelser, som, liksom alla öfriga lifsfunktioner, endast kunna
utforskas naturvetenskapligt, var redan många äldre läkares fasta öfvertygelse.
Redan på 17-hundratalet hade enstaka medicinska skolor, iatrofysikerna och
iatrokemikerna gjort försök, att hänföra sjukdomarnas orsaker till bestämda fysikaliska
eller kemiska förändringar. Endast naturvetenskapernas dåvarande låga
ståndpunkt kunde förhindra dessa berättigade sträfvandens framgång. Därför förblefvo
flera äldre teorier, som sökte sjukdomens väsen i öfvernaturliga eller mystiska
orsaker, nästan allmänt gällande till midten af det 19:de århundradet.
Först omkring denna tid fick Rudolf Virchow, äfven han en lärjunge till
Johannes Müller, den lyckliga tanken att öfverföra cellteorin från friska till sjuka
organismer. Han sökte den verkliga orsaken till de gröfre förändringar, hvilka
som bestämda »sjukdomsbilder» med fara eller död hota den lefvande
organismen, i de finare förändringarna hos de sjuka cellerna och de däraf
sammansatta väfnaderna. I synnerhet under sin sjuåriga lärarverksamhet i Würzburg
(1849—1856) löste Virchow denna stora uppgift med så glänsande framgång, att
hans (1858 offentliggjorda) cellular-pathologi med ett slag införde hela pathologin
och den på denna stödda praktiska medicinen på nya, högst fruktbärande vägar.
För vår uppgift är därför denna reform af medicinen så betydelsefull, emedan
den leder oss till ett monistiskt, rent vetenskapligt pedömande af sjukdomen. Den
sjuka människan liksom den friska är underkastad samma fysikens och kemins
»eviga orubbliga lagar», som hela den öfriga organiska världen.
Däggdjursfysiologi. Bland de talrika (50—80) djurklasser, som den
modernare zoologin urskiljer, intaga däggdjuren (Mammalia) icke endast i morfologiskt
utan äfven i fysiologiskt afseende en alldeles särskild ställning. Då nu
människan till hela sin kroppsbyggnad hör till däggdjurens klass, måste vi också
redan från början vänta, att hon med de öfriga mammalierna skall dela sin
lifsverksamhets särskilda karaktär. Detta är också i själfva verket fallet.
Blodomloppet och andhämtningen försiggå efter samma lagar och på samma
egendomliga sätt som hos alla de andra däggdjuren — och endast hos dessa. Detta
beror på deras hjärtas och lungors synnerligen fina byggnad. Endast hos
mammalierna föres allt arteriellt blod från den vänstra hjärtkammaren genom en —
den vänstra — aortabåge ut i kroppen, under det detta hos fåglarna sker genom
den högra och hos reptilierna genom båda aortabågarna. Däggdjurens blod
utmärker sig framför alla andra ryggradsdjurs därigenom, att kärnan i dess röda
blodceller försvunnit genom återgångsbildning. Andningsrörelserna blifva endast hos
denna klass företrädesvis förmedlade genom mellangärdet, emedan detta endast
här bildar en skiljevägg mellan bröst- och bukhålorna. Men af synnerlig vikt för
denna högst utvecklade djurklass är bröstkörtlarnas afsöndring af mjölk och den
egendomliga form af moderskärlek, hvarigenom ungarna näras med moderns
mjölk. Enär detta digifvande på det mest ingripande sätt utöfvar inflytande
äfven på andra lifsförrättningar, enär däggdjurens moderskärlek har sitt ursprung
i denna innerliga form af fosteromvårdnaden, erinrar oss med rätta klassens
namn om dess höga betydelse. I millioner bilder, till största delen af de mest
framstående konstnärer, förhärligas madonnan med Kristusbarnet som
moderskärlekens renaste och mest upphöjda urbild; samma instinkt, hvars ytterligaste form
framställes af apmoderns öfverdrifna ömhet.
Apornas fysiologi. Då bland alla däggdjur apan till hela sin
kroppbyggnad står närmast människan, kan man redan från början vänta, att detsamma
äfven gäller om dess lifsverksamhet; detta är också i själfva verket fallet. Hvar
och en vet hur mycket apornas lefnadsvanor, rörelser, sinnesfunktioner, själslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
