Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Vår fosterhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKANS GRODDANLÄGGNING. 35
förklaring för detsamma än antagandet om åärftliget från en gemensam stamform.
Då vi se, att under ett visst stadium människans och apans, hundens och
kaninens, svinets och fårets grodder visserligen kunna igenkännas såsom högre
ryggradsdjur, men för öfrigt icke kunna skiljas från hvarandra, så kan just detta faktum
endast förklaras genom en gemensam härstamning. Denna förklaring ter sig så
mycket säkrare, om vi följa den senare inträdande söndringen eller divergensen
mellan dessa groddformer. Ju mera två djurformer i hela sin kroppsbildning
och således äfven i det naturliga systemet närma sig hvarandra, desto intimare
sammanhang finnes äfven hos den ifrågavarande kroppens stamträd, desto
närmare stamförvanter äro de. Därför äro också människans och människoapornas
foster äfven sedermera högst lika hvarandra och detta på en högt utvecklad
bildningsgrad, på hvilken olikheten mellan deras och andra däggdjursfoster
genast gifva sig tillkänna. Jag har illustrerat detta betydelsefulla faktum såväl
i mina arbeten: »Naturlig skapelsehistoria» (1898 plansch 2 o. 3) och i
»Anthropogeni» (1891 plansch 6—9) genom sammanställning af motsvarande
bildningsgrader af ett antal olika ryggradsdjur.
Människans groddhöljen. Den nyss omtalade likhetens höga fylogenetiska
betydelse, visar sig icke endast vid jämförelsen mellan vertebrat-embryonerna
själfva utan äfven vid jämförelsen af groddhinnor. Alla ryggradsdjur af de tre
högre klasserna, reptiler, fåglar och däggdjur, utmärka sig nämligen framför
de lägre klasserna genom bildandet af egendomliga fosterhöljen, amnion
(vattenhinnan) och serolemma (den serösa hinnan). I dessa med vatten fyllda säckar
ligger fostret inneslutet och är därigenom skyddadt mot tryck och stötar. Denna
ändamålsenliga skyddsinrättning har med all sannolikhet uppstått först under
den permiska perioden, då de äldsta reptilierna (proreptilierna), amniondjurens
eller amnioternas gemensamma stamformer fullständigt anpassade sig lifvet på
land. Hos deras direkta förfäder, amfibierna, saknas dessa höljbildningar ännu
liksom hos fiskarna; den var öfverflödig hos dessa vattnets innevånare. I nära
sammanhang med detta förvärfvande af skyddande höljen, stå hos alla amnioter
ännu två andra förändringar i innerligt sammanhang, nämligen för det första
den fullständiga förlusten af gälar (under det gälbågarna och springorna
däremellan fortfarande ärfdes som »rudimentära organ»); och for det andra
dallantoisbildningen. Denna blåsformiga, vattenfyllda säck framväxer hos alla
amniotfoster ur ändtarmen och är ingenting annat än den förstorade urinblåsan hos
amfibanorna. Af dess innersta och nundersta del bildar sig sedan amnioternas
kvarstående urinblåsa, medan den större, yttre delen försvinner genom
återgångsbildning. Vanligtvis spelar den under någon tid en viktig roll såsom
andhämtningsorgan hos fostret, i det att mäktiga blodkärl utbreda sig på dess vägg. Såväl
uppkomsten af groddhöljen (amnion och serolemma) som ock allantois sker hos
människan på precis samma sätt som hos alla amnioter och genom samma
invecklade tillväxtföreteelser; människan är ett äkta amniondjur.
Människans placenta. Människofostrets näring i moderslifvet försiggår,
som bekant, genom ett egendomligt ytterst blodrikt organ, den s. k. placentan
eller moderkakan. Detta viktiga näringsorgan utgöres af en svampig cirkelrund
skifva af 16 à 20 cm. genomskärning, 3 à 4 cm. tjocklek och af 1/2 å 1 kilos
vikt; den lossnar efter barnets födsel och utstötes såsom »efterbörd». Placentan
består af två väsentligen olika delar, fruktkakan eller barnets placenta (P.
foetalis) och moderkakan (P. uterina). Denna senare innehåller rikt utvecklade
blodrum, till hvilka blodet föres från lifmoderns blodkärl. Fruktkakan däremot
bildas af en rikt förgrenad ludd, som framväxer ur yttre ytan af barnets
allantois och erhåller sitt blod från deras nafvelkärl. Fruktkakans ihåliga, blodfyllda
ludd växer in i moderkakans blodrum och den fina skiljeväggen mellan dem
båda blir så fin och tunn, att tvärs igenom den kan försiggå ett omedelbart
ämnesutbyte af närande luddvätska (genom osmos).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
