Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Vår stamhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 FEMTE KAPITLET.
Mytisk skapelsehistoria. Alla allvarliga försök, som gjorts intill början af
19:de århundradet, för att besvara problemet om organismernas uppkomst
fastnade i de öfvernaturliga skapelsesagornas mytologiska labyrint. Enstaka
bemödanden af framstående tänkare, att frigöra sig från dessa och att uppnå en naturlig
uppfattning blefvo fruktlösa. De mångfaldigaste skapelsemyterna utvecklade
sig hos alla äldre kulturfolk i samband med religionen, och under medeltiden
var det naturligtvis kristendomen, hvilken då vunnit herravälde, som gjorde
anspråk på att besvara skapelsefrågan. Enär bibeln gällde som den kristliga
religionsbyggnadens orubbliga grundval, blef hela skapelsehistorien tagen ur första
Moseboken. På denna stödde sig också ännu den store svenske naturforskaren
Karl von Linné, då han 1735 i sitt grundläggande arbete »Systema naturae»
gjorde det första försöket till systematiskt ordnande, benämning och
klassifikation af de otaliga naturkropparna. Som bästa, praktiska hjälpmedel härför
införde han den kända dubbla benämningen eller binära nomenklaturen. Hvarje
enstaka art eller specis af djur och växter fick af honom ett särkildt artnamn,
framför hvilket han satte ett allmänt släktnamn. Inom ett släkte (genus)
sammanställdes de närmast besläktade arterna (specis). Så förenade Linné t. ex.
i genus hund (Canis) såsom olika specis den tama hushunden (Canis familiaris),
(Canis aureus), vargen (Canis lupus), räfven (Canis vulpes) m. fl. Denna binära
nomenklatur visade sig snart vara så prakstisk, att den allmänt antogs och ännu
i dag allmänt gäller i den zoologiska och botaniska systematiken.
Högst ödesdiger för vetenskapen blef emellertid den teoretiska dogm, som
redan af Linné förknippades med hans praktiska speciesbegrepp. Den första
frågan, som måste tränga sig på den tänkande systematikern, var naturligtvis
frågan efter speciesbegreppets egentliga väsende, efter dess innehåll och omfång.
Och just denna fundamentalfråga besvarades på det naivaste sättet af dess
skapare, i det han stödde sig på den allmängiltiga mosaiska skapelsemyten:
»Species tot sunt diversae, quot diversas formas ab initio creavit infinium ens.»
(Det finnes lika många olika arter, som det i begynnelsen skapades olika former
af det oändliga väsendet). Med denna teosofiska dogm afklipptes hvarje naturlig
förklaring af arternas uppkomst. Linné kände endast till den nu existerande
växt- och djurvärlden; han hade ingen aning om de långt talrikare utdöda
arterna, hvilka under jordhistoriens tidigare perioder i växlande gestaltning
befolkade vårt jordklot.
Först i början af 19:de århundradet blefvo dessa fossila djur genom Cuvier
närmare bekanta. I sitt berömda arbete om de fyrfotade ryggradsdjurens fossila
ben, lämnade han (1812) den första noggranna beskrifningen på och riktiga
tolkningen af talrika petrefakter. Han påvisade samtidigt, att under jordhistoriens
olika perioder en rad af helt olika djurslag följt på hvarandra. Enär nu Cuvier
hårdnackadt fasthöll vid Linnés lära om den absoluta beständigheten hos species,
trodde han sig kunna förklara deras uppkomst genom antagandet, att i
jordhistorien en rad af stora katastrofer och upprepade nyskapelser följt på
hvarandra; sålunda att i begynnelsen af hvarje stor jordrevolution alla lefvande
varelser skulle ha förintats och en ny uppsättning däraf skapats vid dess slut.
Ehuru denna Cuwviers’ katastrofteori ledde till de orimligaste slutsatser och gick
ut på den nakna tron på underverk, kunde den dock snart vinna allmän giltighet
och förblef den härskande till Darwins tid (1859).
Transformism. Goethe. Att de härskande föreställningarna om de
organiska arternas absoluta beständighet och öfvernaturliga skapelse icke kunde
tillfredsställa djupare tänkande forskare, inses lätt. Vi finna således redan i 18:de
århundradets andra hälft några framstående tänkare sysselsatta med, att komma
fram till en naturlig lösning af det stora »skapelseproblemet». Framför alla
andra, hade Tysklands störste diktare och tänkare, Wolfgang Goethe, som redan för
mer än hundra år sedan gjorde sina mångåriga och ifriga morfologiska studier kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
