Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Vår stamhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 FEMTE KAPITLET.
är en kort och snabb rekapitulation af fylogenesis, betingad genom ärftlighetens
(fortplantningens) och anpassningens (närandets) fysiologiska funktioner.» Redan
Darwin hade (1859) framhållit den stora betydelse af sin teori för förklaringen
af embryologin och Fritz Müller demonstrerade densamma (1864) genom exempel
ur en enskild djurklass krustacéerna, i den lilla snillrika skriften »För Darwin»
(1864). Jag själf har sedan försökt att påvisa denna biogenetiska grundlags
allmänna gilltighet och fundamentala betydelse i en rad arbeten; i synnerhet i
kalksvamparnas biologi (1872) och i: »Studier till gastræa-teorin». (1873—1884).
Den därstädes uppställda läran om groeddbladens homologi och om palingenins
(utdragshistoriens) och Cenogenins (rubbningshistoriens) förhållanden, har
sedermera bekräftats genom talrika arbeten af andra zoologer. Genom dessa har det
blifvit möjligt att påvisa enhetens naturliga lagar i djurens mångfaldiga
groddhistoria. För deras stamhistoria framgår därur den gemensamma härledningen
från en den enklaste ursprungligaste stamform.
Antropogeni. (1874) Härstamningslärans vidtskådande grundläggare
Lamarck insåg redan 1809 fullkomligt riktigt att den ägde allmän giltighet och
att sålunda äfven människan, såsom det högst utvecklade däggdjuret, borde
härledas från samma stam som alla andra mammalier och dessa åter längre tillbaka
från samma äldre gren af stamträdet som de öfriga ryggradsdjuren. Han hade
redan hänvisat till de företeelser, genom hvilka människans härstamning från apan
såsom varande det närmast besläktade däggdjuret, vetenskapligt kunde förklaras.
Darwin, som helt naturligt kommit till samma öfvertygelse förbigick med afsikt
i sitt hufvudarbete (1859) denna den mest anstötliga följ satsen af hans lära
och utvecklade den först senare (1871) i sitt arbete öfver »1länniskans
härstamning och könsurvalet», på det snillrikaste sätt. Under tiden hade emellertid hans
vän Huxley (1863) i sin berömda lilla skrift om: »Vittnesbörden om människans
ställning i naturen», på ett mycket skarpsinnigt sätt afhandlat denna
härstamningsläras viktigaste följdsats. Med ledning af den jämförande anatomiin och
ontogenin och stödd på paleontologins fakta, visade Huxley att »människans
härstamning från apan» vore en nödvändig konsekvens af Darwinismen och att
en annan vetenskaplig förklaring om människosläktets uppkomst icke kunde
lämnas. Denna öfvertygelse delades också redan då af Carl Gegenbaur, den
jämförande anatomins mest betydande representant som, genom konsekvent och
skarpsinnig tillämning af descentensteorin, lyft denna viktiga vetenskap på ett
högre trappsteg.
Som en vidare följdsats af denna pithecoid-teori (eller ap-härstamningslära)
uppstod den svåra uppgiften, att icke blott utforska människans närmast
besläktade düäggdjursanor i tertiär-tiden, utan äfven den långa raden af äldre djuriska
förfäder som lefvat under jordhistoriens tidigare tidsrymder och utvecklat sig
under oräkneliga årmillioner. Denna stora historiska uppgifts hypotetiska
lösning har jag redan 1866 försökt att börja i den »Generella morfologin» och jag
har yttermera utfört densamma 1874 i min »Anthropogeni» (första delen:
groddhistorien, andra delen: stamhistorien). Den femte omarbetade upplagan af denna
bok (1903) innehåller den framställning af människans utvecklingshistoria, som
vid den ståndpunkt på hvilken vår kunskap om urkunderna för närvarande
befinner sig, enligt min personliga uppfattning mest närmar sig sanningens aflägsna
mål. Därvid har jag alltid bemödat mig att så likformigt som möjligt och i
sammanhang betjäna mig af alla tre empiriska urkunderna: paleonthologin, ont-
ogenin och morfologin. Säkert är, att de här gifna descendens hypoteserna i
mycket kompletteras och beriktigas af senare fylogenetiska forskningar; men
lika säkert står framför mig den öfvertygelsen, att människans där konturerade
stamhistoria i det stora hela motsvarar sanningen. Ty den historiska följden af
ryggradsdjurens försteningar motsvarar fullkomligt den morfologiska
utvecklingsraden som den jämförande anatomin och ontogenin afslöjar för oss. Alltså:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
