Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Själens väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 SJÄTTE KAPITLET.
antropologins monistiska karakter, det oskiljaktiga sambandet mellan ande och
kropp, kraft och materia; i slutet af sitt förord uttalar han satsen: »Jag är af
den öfvertygelsen, att jag aldrig skall komma i den belägenheten, att förneka
satsen om det mänskliga väsendets enhet och dess konsekvenser.» Tyvärr var
denna öfvertygelse» ett svårt misstag, ty 28 år senare representerade Virchow
helt motsatta principiella åskådningar. Detta skedde i hans mycket omtalade
tal öfver »vetenskapens frihet i den moderna staten», som han 1877 höll på
naturforskaremötet i München och hvars angrepp jag tillbakavisade i min skrift
»fri vetenskap och fri lära» (1878).
Liknande motsägelser med afseende på de viktigaste filosofiska grundsatserna,
som Virchow visade, uttalade också Emil Du Bois-Reymond och vann därmed det
högljuda bifallet af de dualistiska skolorna och framför allt af den stridande
kyrkan. Ju mera denna Berlin-akademiens berömde vältalare i allmänhet
representerade vår monisms grundsatser, ju mera han själf bidragit till vederläggan:
det af vitalismen och den transcendenta lifsuppfattningen, dess högljuddare blef
också motståndarnas triumferande skrän, då han 1872 i sitt verkningsfulla
Ignorabimus-tal framställde »medvetandet» som en olöslig världsgåta och som en
öfvernaturlig företeelse gentemot de andra hjärnfunktionerna. Jag återkommer
längre fram (i 10:de kapitlet) till denna sak.
Objektiv och subjektiv psykologi. Den helt egendomliga naturen hos
många själsföreteelser och framför allt hos medvetandet betingar vissa ändringar
och modefikationer i våra naturvetenskapliga undersökningsmetoder. Synnerligen
viktig är här den omständigheten att till den vanliga objektiva, yttre iakttagelsen
ännu kommer den iüntrospektiva metoden, den subjektiva inre iakttagelse, som
betingar återspeglingen af »vårt jag» i medvetandet. Från denna »jagets
omedelbara visshet» hafva de flesta psykologer utgått: »Cogito, ergo sum! »Jag tünker,
alltså är jag till/» Vi skola sålunda först kasta en blick på denna kunskapsväg
för att först sedan öfvergå till de andra metoderna som fullkomna densamma.
Introspektiv psykologi. Själens själfiakttagelse. Den allra största delen
af alla de kunskaper, som sedan år-tusenden i otaliga skrifter öfver det
mänskliga själslifvet hafva blifvit nedlagda, hvilar på introspektiv själsforskning d. v. s.
på själfiakttagelse och på slutsatser, som vi draga ur dessa subjektiva, »inre
erfarenheters» associon och kritik. För en viktig del af läran om själen är denna
introspektiva väg öfver hufvud den enda möjliga, framför allt för utforskandet
af medvetandet. Denna hjärnfunktion intager därför en ganska egendomlig
ställning och har mer än alla andra blifvit en källa för ctaliga filosofiska misstag.
(Jmf. kap. 10). Det är emellertid alldeles otillräckligt och leder till helt och
hållet ofullkomliga och falska föreställningar, om man betraktar denna vår andes
själfiakttagelse såsom den viktigaste eller öfver hufvud taget enda källa till dess
kunskap, såsom det har skett af talrika och ansedda fllosofer. Ty en stor del
af de viktigasto företeelserna i själslifvet, framförallt sinnesfunktionerna (se, höra,
lukta o. s. v.) äfvensom språket, kan utforskas endast på samma väg som hvarje
annan organismens lifsverksamhet nämligen för det första genom grundlig
anatomisk undersökning af deras organ och för det andra genom exakt fysiologisk
analys af de däraf beroende Junktionerna. För att verkställa denna
själsverksamhetens »yttre iakttagelse» och för att därigenom fullständiga den inre
iakttagelsens »resultat», behöfs det emellertid grundliga kunskaper i människans anatomi
och histologi, ontogeni och fysiologi. Om dessa antropologins oumbärliga
grundvalar hafva emellertid de flesta s. k. »psykologer» alls inga eller endast högst
ofullständiga kunskaper; de äro således icke i stånd till att ens om sin egen
själ förvärfva sig en tillfredsställande föreställning. Därtill kommer ytterligare
den olyckliga omständigheten, att dessa psykologers högt ärade egna själ
representerar den ensidigt utbildade (om ock i sin spekulativa sport mycket högt
utvecklade psyke!) själen af en kulturmänniska af högsta ras och sålunda den sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
