Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Själens väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PSYKOLOGINS BEGREPP. 47
psykologin. Om vi jämföra allt som af de mest ansedda naturforskare och
filosofer under alla tider sagts om själskunskapens grundbegrepp, så drunkna
vi i ett kaos af de mest motsägande åsikter. Hvad är då egentligen »sjäålen?»
Hur förhåller den sig till »ande?» Hvilken betydelse har då egentligen
»medvetandet?» Huru urskilja sig »Jförnimmelse» och »känsla?» Hvad är »instinkten?»
Hur förhåller sig den »fria viljan?» Hvad är » föreställning?» Hvilken skilnad
är det mellan »Jförstånd» och »Jförnuft» och hvad menas egentligen med »sinnelag?»
Hvilket förhållande finnes mellan alla dessa »själsföreteelser och kroppen?» Svaren
på dessa och många andra frågor, som ansluta sig till dessa, äro så olika som
möjligt. De mest ansedda auktoriteternas åsikter härom icke endast skilja sig
långt från hvarandra utan en och samma vetenskaplig auktoritet har ofta under
loppet af sin egen psykologiska utveckling fullständigt förändrat sina åsikter.
Säkert är att denna »psykologiska metamorfos» hos många tänkare icke minst
bidragit till denna kolossala förvirring i begreppen som mer än på alla andra
kunskapsområden härskar i läran om själen.
Psykologiska metamorfoser. Det mest intressanta exempel på en dylik
total omkastning af de objektiva och subjektiva psykologiska åskådningarna
lämnar sannorligt den tyska filosofins inflytelserikaste ledare Emmanuel Kant.
Den ungdomlige, verkligt kritiske Kant hade kommit till den öfvertygelsen att
mysticismens tre stormakter — »Gud, frihet och odödlighet» — betraktade i det
rena förnuftets ljus syntes ohållbara. Den åldrade, dogmatiske Kant, fann
däremot, att dessa tre hufvudspöken vore det praktiska förnuftets postulat och som
sådana oumbärliga. Ju mera ny-kantianernas ansedda skola på senaste tiden
predikat »återvändande till Kant» såsom enda räddning ur den moderna
metafysikens förfärande virrvarr, desto klarare uppenbarar sig den obestridliga och
ödesdigra motsägelsen mellan den unge och den gamle Kants grundåskådningar.
Vi skola senare återkomma till denna dualism.
Ett intressant exempel på liknande, djupgående tankeförändring erbjuda
två af de mest berömda naturforskare, R. Virchow och E. Du Bois-Reymond.
Metamorfosen hos deras psykologiska grundåskådningar får så mycket mindre
förbises, som dessa båda berlinerbiologer sedan mer än 40 år tillbaka spelat en
högst betydande roll vid Tysklands största universitet och så väl direkt som
indirekt hafva utöfvat ett djupgående inflytande på det moderna andliga lifvet.
Rudolf Virchow, cellularpatologins förtjänstfulle grundläggare, var under sin
vetenskapliga verksamhets bästa tid — i midten af 19:de århundradet — (och
i synnerhet under hans uppehåll i Würzburg 1849 —1856) ren monist. Han
gällde på den tiden som en af den ny-uppvaknande materialismens förnämsta
representanter, sedan denna år 1855 upptagits och införts genom två berömda
utkomna arbeten: Ludwig Büchner: »Kraft och materia» och Carl Vogt:
»Kolaretro- och vetenskap». Sina allmänna biologiska åskådningar om lifsprocesserna
hos människan — samtliga uppfattade som mekaniska naturföreteelser! —
nedlade Virchow då i en rad utmärkta artiklar i de första banden af det af honom
utgifna arkivet för patologisk anatomi. Hans sannolikt mest betydande bland
dessa afhandlingar och den, i hvilken han klarast sammanfattade den dåtida
monistiska världsåskådningen är den om »enhetssträfvanden inom den vetenskapliga.
medicinen» (1849). Det var säkerligen med afsikt och med öfvertygelse om deras
filosofiska värde, som Virchow 1856 ställde denna »medicinska trosbekännelse»
i spetsen af sina »samlade afhandlingar till den vetenskapliga medicinen». Han
representerar där lika klart som bestämdt vår nutida monisms fundamentala
principer, som jag här framställer dem med afseende på världsgåtornas lösning.
Han försvarar erfarenhetsvetenskapens allena-berättigande, hvars enda
tillförlitliga källor äro sinnesverksamhet och hjärnfunktioner; han bekämpar lika bestämdt
den antropoligiska dualismen, hvarje s. k. uppenbarelse och hvarje »transcendens»
med deras två vägar: »tro och antropomorfism». Framför allt betonar han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
