Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Själens skala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 SJUNDE KAPITLET.
Flechsig (1894) påvisat de delar af stora hjärnans bark, som ligga mellan de fyra
inre sinneshärdarna. (Jfr. kap. 10 o. 11).
Språk. Den högre grad af begrepæppsutveckling, af förstånd och förnuft, som
höjer människan så högt öfver djuren är nära förknippadt med hennes språk.
Men här som där kan påvisas en lång utvecklingens skala, som oafbrutet leder
från de lägsta upp till de högsta bildningsgraderna. Språk är lika litet som
förnuft människans uteslutande egendom. Fastmer är språket i vidare bemärkelse
ett gemensamt företräde, som äges af alla högre sociala djur, åtminstone alla led-
och ryggradsdjur, som lefva förenade i sällskap och hjordar. Det är nämligen
nödvändigt för dem att komma öfverens och att meddela hvarandra sina
föreställningar. Detta kan nu antingen ske genom vidrörande eller genom att gifva
tecken eller genom toner, som beteckna bestämda begrepp. Äfven sångfåglarnas
och de sjungande människoapornas (hylobates) sång hör till ljudspråket, liksom
hundarnas skall och hästarnas gnäggande, syrsornas pipande och cikadernas skrik.
Men endast hos människan har utvecklat sig det artikulerade begreppsspråk, som
förlänar åt hennes förnuft förmågan till så mycket högre prestationer. Den
jüämjörande språkforskningen, en af de intressantaste under 19:de århundradet
uppkomma vetenskaper, har lärt oss hur de olika folkens talrika högt utvecklade
språk långsamt och småningom utvecklat sig ur några få enkla urspråk (Wilhelm
Humboldt, Bopp, Schleicher Steinthal o. a.) I synnerhet har August Schleicher i
Jena visat att språkens historiska utveckling försiggår enligt samma fylogenetiska
lagar, som den af andra fysiologiska verksamheter och deras organ. Romanes
(1893) har vidare utvecklat detta bevis och på ett öfvertygande sätt framställt,
att äfven människans språk skiljer sig från de högre djurens endast genom dess
utvecklingsgrad icke till sitt väsen och sin art.
Sinnesrörelsernas eller affekternas skala. Den viktiga grupp af
själsyttringar, som vi sammanfatta under begreppet »sinnelag» spelar såväl i den
teoretiska som i den praktiska förnuftsläran en stor roll. För vårt betraktelsesätt
äro de därför särskildt viktiga af det skälet, att här hjärnfunktionernas direkta
sammanhang med andra fysiologiska funktioner (hjärtverksamhet, sinnesverksamhet,
muskelrörelse) omedelbart framgår af sig själft. Därigenom inser man här synnerligen
lätt det naturvidriga och ohållbara hos den filosofi, som principiellt vill skilja
psykologin från fysiologin. Alla känslolifvets talrika yttringar, hvilka vi finna hos
människan förekomma också hos de högre djuren (i synnerhet hos människoapan och
hunden). Huru olikartade de än äro utvecklade, kunna de dock alltid
återföras till psykes båda elementar funktioner, till förnimmelse och rörelse och till
deras förbindelse i reflexen och föreställningen. Till förnimmelsens område i
vidare bemärkelse hör känslan af lust och olust, som bestämma lynnet och likaså
hör å andra sidan till rörelsens område den motsvarande böjelse och motvilja
(»kärlek och hat»), sträfvandet efter att tillfredställa lust och undvika olust.
»Tilldragandet» och »frånstötandet» te sig här samtidigt såsom urkällan till »viljan»,
detta högst viktiga själselement, som bestämmer själens karaktär. Lidelserna,
hvilka spela en så stor roll i människornas högre själslif, äro endast stegringar
af »sinnesrörelserna» och affekterna. Att äfven dessa äro gemensamma för både
människor och djur, har Romanes för kort tid sedan på ett öfvertygande sätt
visat. Redan på det organiska lifvets lägsta trappsteg finna vi hos alla protister
de elementära känslorna af lust och olust, som yttra sig i deras s. k. tropismer,
i sträfvan efter ljus eller mörker, efter värme eller köld, i deras olika
förhållande till positiv och negativ elektricitet. På själslifvets högsta trappsteg däremot
träffa vi hos kulturmänniskan dessa finaste känslotoner och gradationer af
hänförelse och afsky, af kärlek och hat, hvilka äro kulturhistoriens driffjädrar
och poesins outtömliga fyndgrufva. Och ändock förbinder en sammanhängande
kedja af alla upptänkliga öfvergångsskeden, dessa sinnelagets primitivaste urtill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
