Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Själens groddhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 ÅTTONDE KAPITLET.
som saknas hos honan. (Jfr. Wilhelm Bölsche, Liebesleben der Natur, (naturens
kärlekslif, tre band, 1901.)
Själens ärftlighet. Bland de anförda följdsatserna af konceptionsfysiologin
är själsegenskapernas ärftlighet af de båda föräldrarna af synnerlig vikt för
psykologin. Det är allmänt kändt, att hvarje barn ärft särskilda egendomligheter i
karaktär, temperament, talang, sinnesskärpa och viljeenergi af båda föräldrarna.
Lika bekant är det faktum, att (eller rättare sagdt allmänt!) psykiska egenskaper
ofta öfverföras genom ärftlighet äfven från både mor- och farföräldrar, ja ofta
öfverensstämmer människan i enskilda afseenden mera med far- och
morföräldrarna än med föräldrarna, gällande detta i lika grad om andliga som
kroppsliga egendomligheter. Alla de ärftlighetens märkvärdiga lagar, som jag först
(1866) formulerade i min »Generella morfologi» och populärt framställde i min,
»Naturlig skapelsehistoria», äga lika allmän giltighet för själsverksamhetens som
för kroppsbildningens särskilda företeelser; ja vi möta dem hos de förra mycket
mera påfallande och klart utpräglade.
Ärftlighetens stora område, för hvars stora betydelse först Darwin (1859)
öppnade det vetenskapliga förståendet, är ju i och för sig rikt på dunkla gåtor
och fysiologiska svårigheter, och vi kunna icke göra anspråk på att redan nu,
efter 40 år, alla dess sidor skulle ligga klara framför våra ögon. Men så mycket
hafva vi emellertid säkert vunnit, att vi betrakta ärftligheten såsom en fysiologisk
funktion af organismen, en funktion som står i omedelbart samband med dess
fortplantningsverksamhet; och liksom alla andra lifsverksamheter måste vi slutligen
hänföra äfven dessa till fysikaliska och kemiska processer — till plasmans mekani’x —.
Men nu känna vi själfva befruktningens förlopp mycket noga; vi veta att
därvidlag spermakärnan öfverför faderns liksom äggkärnan moderns egenskaper på
den nybildade stamcellen. Blandningen af de båda cellkärnorna är ärftlighetens
egentliga hufvudmoment; genom denna öfverföres likaväl själens som kroppens
individuella egenskaper på den nybildade individen. Inför dessa ontogenetiska
fakta står de ännu i dag härskande skolornas dualistiska och mystiska psykologi
fullkomligt rådlös, medan de genom vår monistiska psykogeni på enklaste sätt
kunna förklaras.
Själsblandning (psykisk amfigoni). Psykes kontinuitet i generationsraden är
det fysiologiska faktum, på hvilket i främsta rummet allting beror för ett riktigt
bedömande af den individuella psykogenin. Om i befruktningsögonblicket också
faktiskt en ny individ uppstår, så är denna dock hvarken med hänsyn till sin
andliga eller kroppsliga kvalitet en oberoende nybildning utan endast produkten
af de båda föräldra-faktorerna, den moderliga äggcellen och den faderliga
spermacellen. Dessa båda könscellers cellsjälar sammansmälta under
befruktningsakten lika fullständigt till bildningen af en ny cellsjäl, som de båda cellkärnor,
hvilka äro denna psykiska spännkrafts materiella bärare, förena sig till en, ny
cellkärna. Då vi nu se, att individer af ett och samma slag — ja till och med
syskon, som härstamma från samma föräldrapar — alltid uppvisa vissa, om också
obetydliga, skiljaktigheter, så måste vi antaga, att dylika också redan finnas i
själfva de kopulerande groddcellernas plasmakonstitution.
Redan dessa fakta göra de individuella själs- och formföreteelsernas
mångfaldighet i den organiska naturen begripliga. I sin yttersta men ensidiga konsekvens
framgår därur också Weismanns uppfattning, då han t. o. m, betraktar amfimixis —
groddplasmans blandning vid den könsliga aflelsen — såsom den individuella
variabilitetens allmänna och uteslutande orsak. Denna exclusiva uppfattning,
som står i samband med hans teori om groddplasmans kontinuitet, är enligt min
åsikt öfverdrifven. Jag vidhåller fastmer den öfvertygelsen, att den progressiva
ärftlighetens och den därmed förknippade Jfunktionella anpassningens mäktiga lagar
äga giltighet såväl för själen som för kroppen. De nya egenskaper, som
individen förvärfvar under sitt lefnadslopp kunna delvis återverka på den molekylära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
