Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Själens odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ELFTE KAPITLET.
filosofiska, och i synnerhet teologiska skrifter, läsa vi ännu i dag påståendet att
tron på den mänskliga själens odödlighet ursprungligen skulle vara gemensam
för alla människor — åtminstone för alla »förnuftiga människor». Detta är
falskt. Denna dogm är hvarken en ursprunglig föreställning hos det mänskliga
förnuftet, eller har någonsin haft allmän utbredning. I detta afseende är
framför allt det först nyligen genom den jämförande etnologin fastställda faktum
af vikt, att flera naturfolk, som stå på den äldsta och primitivaste ståndpunkt,
lika litet ha någon föreställning om någon odödlighet som om någon gud. Detta
gäller i synnerhet om weddas på Ceylon, dessa primitiva pygméer, hvilka vi,
på grund af herrarna Sarasins utmärkta forskningar, anse vara en återstod af de
äldsta indiska »urmänniskorna»; vidare om flera af de äldsta stammarna hos
de närmast besläktade dravidas, om de indiska seelongs och några stammar bland
australnegrerna. Likaså känna flera af den amerikanska rasens primitivaste
urfolk, i det inre af Brasilien, vid Amazonflodens öfre lopp o. s. v. hvarken
gudar eller odödlighet. Denna primära brist på odödlighets- och gudstro, är ett
viktigt faktum. Den bör naturligtvis väl urskiljas från den sekundära bristen
på gudstron, hvilken på grund af kritiskt filosofiska studier sent och mödosamt
vunnits först af den högst utvecklade kulturmänniskan.
Sekundär tanatism. (Förvärfvad brist på odödlighetsidén). I motsatt
till den primära tanatism, som säkerligen ursprungligen funnits hos de äldsta
kulturmänniskorna, och alltid haft en vid utbredning, har den sekundära bristen
på odödlighetstro uppstått först sent; den är den mogna frukten af ingående
eftertanke öfver »lif och död» och sålunda en produkt af äkta och oberoende
filosofisk reflexion. Såsom sådan möta vi den redan under sjätte århundradet
efter Kristus hos en del af de joniska naturfilosoferna, senare hos den gamla
materialistiska filosofins grundläggare, hos Demokritos och Empedokles men äfven
hos Simonides och Epikur, hos Seneca och Plinius och mest genomförd hos
Lukretius Carus. När sedan, efter den klassiska forntidens undergång, kristendomen
utbredde sig, vann samtidigt också atanismen såsom en af dess viktigaste
trosartiklar den högsta betydelse.
Under den kristna medeltidens långa andliga mörker, vågade naturligtvis
endast sällan en djärf fritänkare uttala sin afvikande öfvertygelse; Galileis,
Giordano Brunos, och andra oberoende filosofers exempel, hvilka af »Kristi efterföljare»
öfverlämnades åt tortyren och bålct, kunde tillfyllest afskräcka hvarje fri
bekännelse. Denna blef först åter möjlig sedan reformationen och renässansen brutit
påfvedömets allmakt. Den nyare filosofins historia visar de mångfaldiga vägar,
på hvilka det mognade mänskliga förnuftet försökte att undkomma odödlighetens
vantro. Det oaktadt förlänades den genom den visa förbindelsen med den
kristliga dogmen, också i de friare protestantiska kretsarna, en sådan makt, att
t. o. m. de mest öfvertygade fritänkare tyst behålla sin mening för sig själfva.
Endast sällan vågade en och annan framstående man fritt bekänna sin
öfvertygelse om själsfortvarons omöjlighet efter döden. Så skedde i synnerhet under
det 18:de århundradets andra hälft i Frankrike af Voltaire, Danton, Mirabeau o. a.
samt vidare af den dåvarande materialismens hufvudrepresentanter, Holbach,
Lamettrie m. fl. Samma öfvertygelse representerade också den sistnämndes
snillrike vän, den störste af Hohenzollrarne, den monistiske »filosofen på
Sans-Souci». Hvad skulle Fredrik den store, denne »krönte tanatist och ateist» säga, om
han i dag kunde jämföra sina monistiska öfvertygelser med sina efterträdares!
Bland tänkande läkare har öfvertygelsen, att med människans död också
hennes själs tillvaro upphör, förmodligen varit mycket utbredd under
århundraden, men äfven de togo sig mestadels väl i akt, att uttala sin öfvertygelse.
Dessutom var under 18:de århundradet den empiriska kunskapen om hjärnan i
alla händelser så ofullständig, att själen, såsom hjärnans gåtlika innevånare,
ostörd kunde fortsätta sin fria tillvaro. Först genom biologins jätteframsteg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
