Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Substanslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGEN OM MATERIENS OFÖRSTÖRBARHET. 101
regnar, kondenseras luftens vattenånga och kommer ned i droppform; när järnet
rostar, förenar sig metallens ytliga skikt med vatten och luftens syre, och bildar
så rost eller järnoxidhydrat. Ingenstädes i naturen se vi att ny materia »uppstår eller
skapas»; ingenstädes finna] vi att för handen varande materia försvinner eller
sönderfaller till intet. Denna erfarenhetssats gäller ännu i våra dagar såsom
kemins första och orubbliga grundsats och kan när som helst omedelbart bevisas
medelst vågen. Det var den store franske kemisten Lavoisiers odödliga förtjänst,
att medelst vågen hafva lämnat detta bevis. I dag äro alla naturforskare, som i åratal
sysselsatt sig med ett tänkande studium af naturföreteelserna, så fast öfvertygade
om materiens absoluta konstans, att de icke längre kunna föreställa sig
motsatsen.
Lagen om kraftens oförstörbarhet eller om »energins konstans», Robert
Mayer 1842). Summan af den kraft, som är verksam i den oändliga världsrymden och
åstadkommer alla företeelser, är oföränderlig. När lokomotivet drager i väg med
järnvägståget, förvandlas den upphettade vattenångans spännkraft till den
mekaniska rörelsens lefvande kraft; när vi höra lokomotivets hvissling, fortledes den
i rörelse satta luftens ljudvågor genom vår trumhinna och hörselbenens kedja
till vårt inneröras labyrint och därifrån genom hörselnerven till de akustiska
ganglieceller, som utgöra hörselsfären i stora hjärnbarkens tinningslob. Hela
den underbara rikedom på gestalter, som upplifvar vårt jordklot är i sista hand
endast omvandladt solljus. Allmänt bekant är, hur teknikens beundransvärda
framsteg i vår tid hafva kunnat åstadkomma, att de olika naturkrafterna kunna
förvandlas i hvarandra: värme förvandlas till massrörelse, denna i sin tur till
ljus eller ljud, och dessa åter till elektricitet eller tvärt om. Den noggranna
mätningen af den kraftmängd, hvilken är verksam vid denna förvandling, har
visat, att äfven denna förblir konstant. Icke någon, om än aldrig så liten del
af den rörelse-förorsakande kraften i världsalltet går någonsin förlorad; och icke
någon om än aldrig så liten del kommer såsom ny till densamma. Redan
Friedrich Mohr i Rom närmade sig 1837 den stora upptäckten af detta
fundamentala faktum; den snillrike schwabiske läkaren Robert Mayer i Heilbronn var
det förbehållet att upptäcka det 1842. Nästan samtidigt, och oberoende af den
sistnämnde, kom den berömde fysiologen Herman Helmholtz till kunskap om
samma princip; fem år senare bevisade han dess allmänna användbarhet och
fruktbärande resultat på fysikens alla områden. Vi skulle i dag kunna säga, att
den också behärskar hela Jysiologins område — d. v. s. den »organiska fysikens»!
— om däremot icke höjdes bestämd motsägelse från de vitalistiske biologernas
samt de dualistiska och spiritualistiska filosofernas sida. Dessa se i människans
egendomliga »själskrafter» en grupp af »fria», energi-lagen icke underkastade
kraftföreteelser och denna dualistiska uppfattning stödes i synnerhet genom dogmen
om viljefrihet. Vi hafva redan vid omtalandet af densamma (sid. 63) sett, att
denna uppfattning är ohållbar. I nyaste tiden har fysiken skiljt på begreppen
»kraft» och »energi»; för vår föreliggande allmänna betraktelse är denna åtskillnad
likgiltig.
Substanslagens enhet. Af största vikt för vår monistiska världsåskådning
är den fasta öfvertygelsen, att de båda stora kosmologiska grundlärorna, den
kemiska grundlagen om stoffets oförstörbarhet och den fysikaliska grundlagen
om kraftens oförstörbarhet oskiljaktigt höra tillsammans: båda teorierna äro lika
innerligt förknippade med hvarandra, som deras båda objekt stoff och kraft eller
materia och energi. För många monistiskt tänkande naturforskare och filosofer
skall dessa båda lagars Jundamentala enhet vara själfklar, enär ju båda endast
angå ett och samma objekts — kosmos — två olika sidor; emellertid kan denna
naturenliga öfvertygelse icke på långt när glädja sig åt allmänt erkännande.
Den bekämpas fastmer energiskt af hela den dualistiska filosofin, af den
vitalistiska biologin, af den paralleliska psykologin; ja t. o. m. af många (inkonse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
