Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Substanslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 TOLFTE KAPITLET.
kventa) monister, hvilka i »medvetandet», eller i människans högre
själsverksamhet, eller i det fria »själslifvets» andra företeelser, tro sig finna ett
motbevis.
Jag betonar för den skull här särskildt den enhetliga substanslagens
fundamentala betydelse, såsom uttryck för det oskiljaktiga sammanhanget mellan dessa
båda, till begreppet skilda lagar. Att desamma ursprungligen icke sammanfattades,
och att man icke insåg deras enhet, framgår redan ur det faktum, att de
upptäcktes på skilda tider. Den äldre, och närmare till hands liggande, kemiska
grundlagen om materiens konstans upptäcktes redan 1789 af Lavoisier och
upphöjdes genom allmänt bruk af vågen till den exakta kemins grundval.
Däremot upptäcktes den yngre och mycket mera fördolda grundlagen om »energins
konstans» först 1842 af Robert Mayer och framställdes först af Helmholtz såsom
den exakta fysikens grundval. Dessa båda grundlagars enhet, hvilken ännu i
dag mångenstädes bestrides, uttryckes af många naturforskare i benämningen
»Lagen om kraftens och materiens oförstörbarhet.» För att få ett kortare och
bekvämare uttryck för detta fundamentala, af sex ord sammansatta begrepp, har
jag redan för längre tid sedan föreslagit att kalla detsamma för »substanslagen»
eller »kosmologiska grundlagen»; man skulle också kunna kalla den »universallag»
eller konstanslag eller »axiometl om universums konstans», i grunden framgår den
med nödvändighet ur kausalitetsprincipen.
Substansbegrepp. Den förste tänkare, som införde det rena monistiska
substansbegreppet i vetenskapen och insåg dess fundamentala betydelse, var den
store filosofen Baruch Spinoza. Hans hufvudarbete utkom kort efter hans för
tidiga död, 1677, precis 100 år innan Lavoisier medelst det förnämsta kemiska
instrumentet, vågen, experimentellt bevisade materiens konstans. I hans
storartade, panteistiska världsåskådning sammanfattas begreppet värld (universum,
kosmos) med det allt omfattande begreppet Gud; den är samtidigt den renaste
och förnuftigaste monism och den mest luttrade och abstrakta monoteism. Denna
universalsubstans eller detta »gudomliga världsväsen» visar oss två olika sidor af
sitt verkliga väsen, två fundamentala attribut: materien (det oändligt utsträkta
substansstoffet) och anden (den allt omfattande tänkande substansenergin). Alla
förvandlingar, som substansbegreppet sedermera undergått, återkomma vid
konsekvent analys till detta Spinozas högsta grundbegrepp, hvilket jag i
öfverensstämmelse med Goethe anser för en af alla tiders mest upphöjda, djupaste och
sannaste tankar. Alla världens enskilda objekt, som äro tillgängliga för vår
kunskap, alla tillvarons individuella former, äro endast förgängliga former af
substansen, accidenser eller modi. Dessa modi äro kroppsliga ting, materiella
kroppar, när vi betrakta dem under utsträckningens (rumfyllandets) attribut.
Betrakta vi dem däremot under tänkandets (energins) attribut, så äro de krafter eller
idéer. Till denna Spinozas grundföreställning återvänder äfven vår renade monism
efter 200 år; äfven för oss äro materia (det rumfyllande stoffet) och energin (den
rörelseförorsakande kraften) endast två oskiljaktiga attribut till en och samma
substans.
Det kinetiska substansbegreppet. (Svängningens eller vibrationens
urprincip.) Bland de olika modifikationer, hvilka det fundamentala
substansbegreppet antagit i den nyare fysiken, i förbindelse med den härskande atomistiken,
må här endast två ytterligt divergerande teorier i korthet belysande behandlas,
nämligen den kinetiska och pyknotiska. Båda substansteorierna öfverensstämma
däri, att det har lyckats att härleda alla olika naturkrafter från en gemensam
naturkraft. Tyngd och kemism, elektricitet och magnetism, ljus och värme o. s. v.
äro endast olika yttringssätt, kraftformer eller dynamoder af en enda urkraft
prodynamis). Denna gemensamma enda urkraft tänkes vanligen såsom en
vängande rörelse hos massans minsta delar, såsom en atomernas vibration. Dessa
tomer äro själfva enligt det vanliga »kinetiska substansbegreppet», döda, diskreta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
