Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Substanslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 TOLFTE KAPITLET.
men emellertid först 1808 genom den engelske kemisten Dalton, som uppställde
»lagen om enkla och multipla proportioner» vid kemiska föreningars bildande.
Han fastställde först atomvikten för de särskilda elementen och skapade i. o. m.
detta den orubbliga och exakta grundval, på hvilken de nyare, kemiska teorierna
hvila. Dessa äro samtliga atomistiska för så vidt de antaga, att elementerna
sammansättas af likartade, de minsta, diskreta smådelar, hvilka icke vidare
kunna sönderdelas. Frågan om atomernas egentliga väsen, deras gestalt, storlek,
begåfning med själ o. s. v. lämnas därvidlag alldeles ur spelet, ty dessa deras
kvaliteter äro hypotetiska. Empiriskt däremot är atomernas kemism eller deras
»kemiska affinitet», d. v. s. den konstanta proportion, i hvilken de förena sig med
andra elementers atomer.
Elementernas valfrändskap. De särskilda elementernas förhållande till
varandra, som af kemin kallas för »affinitet eller frändskap» är en af massans
viktigaste egenskaper. och yttrar sig i de olika mängdförhållanden eller
proportioner, i hvilka deras förening försiggår, och i intensiteten, med hvilken den äger
rum. Böjelsens alla grader, från den fullkomligaste likgiltighet till den häftigaste
lidelse återfinnas såväl i de olika elementens kemiska förhållanden till
hvarandra, som i människan fysiologi och i synnerhet i de båda könens böjelse för
hvarandra, där spela den största rollen. Som bekant har Goethe i sin klassiska
roman: »Valfrändskap», uppställt de älskande parens förhållanden i samma rad
som de lika benämnda företeelserna vid kemiska föreningars bildande. Den
oemotståndliga passion, som drager Edvard till den sympatiska Ottilie, Paris
till Helena, och öfvervinner alla förnuftets och moralens hinder, är samma
mäktiga, omedvetna, attraktionskraft, som vid befruktning af djur- och växtägg
pådrifver den lefvande sädestråden att intränga i äggcellen (men också till
äppelsyran!); samma häftiga rörelse, med hvilken två atomer väte och en atom syre
förena sig till en molekyl vatten. Denna valfrändskapens principiella enhet i hela
naturen, från den enklaste kemiska processen, ända upp till den mest invecklade
kärleksromanen, insågs redan af den store, grekiske naturfilosofen Empedokles 500
år före Kristus, och han gifver uttryck åt densamma i sin lära om
»elementernas kärlek och hat». Sin empiriska bekräftelse vinner den genom
cellularpsykologins intressanta framsteg, hvilkens höga betydelse vi först under de senaste 30
Åren hafva lärt oss värdera. Vi grunda därpå vår öfvertygelse, att förnimmelsens
och viljans enklaste form finnes redan hos atomerna — eller, rättare sagdt, de äga
känsla (aesthesis) och sträfvan (tropesis) — alltså en universal-»själ» af
primitivaste slag (— ännu utan medvetandel —). Detsamma gäller också om mole-
kylerna eller de små massdelarna, hvilka sammansättas af två eller flera atomer.
Af den ytterligare föreningen af olika, dylika molekyler uppstå sedan de enkla,
och än vidare de sammansatta, kemiska föreningar, i hvilkas verksamhet samma
lek upprepas i mera invecklad form.
Eter (imponderabel materia). Kunskapen om den ovägbara delen af materien
är i första rummet föremål för fysiken. Sedan man för längesedan antagit
befintligheten af ett ytterst fint, rummet utanför massan fyllande medium, och användt
denna »eter» till förklaring af olika företeelser (framförallt ljuset), ha vi först i 19:de
århundradets andra hälft lyckats att blifva närmare bekanta med detta underbara
ämne, och detta i sammanhang med de förvånansvärda empiriska upptäckterna
på elektricitetens område; med deras experimentella kunskapsrön, deras teoretiska
förklaring och praktiska tillämpning. Banbrytande voro därvidlag framför allt
de berömda undersökningar, som företagits af Heinrich Hertz i Bonn (1888).
Denne unge, geniale fysikers förtidiga död, just då han tycktes skola nå den
största ryktbarhet, kan icke nog beklagas. Hans alltför tidiga frånfälle hör
liksom Spinozas, Raffaels, Schuberts, och många andra geniala ynglingars, till de
brutala fakta i den mänskliga historien, hvilka i och för sig själfva grundligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
