Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Substanslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFT OCH ENERGI. 109
störbarhet bevisar, bekräftar samtidigt den beständiga växelverkan mellan
substansens båda hufvuddelar, eter och massa.
Kraft och energi. Naturens stora grundlag, hvilken vi såsom substanslag
ställa i spetsen för alla fysikaliska betraktelser, betecknades ursprungligen af
Robert Mayer, som uppställde densamma (1842), och af Helmholtz, som utvecklade
den, (1847) såsom lagen om kraftens oförstörbarhet. Redan 10 år tidigare hade
en annan tysk naturforskare Friedrich Mohr i Bonn (1837) klart utvecklat dess
väsentliga grundtankar. Senare skildes det gamla begreppet kraft af den moderna
fysiken från begreppet energi, ehuru båda ursprungligen hade samma betydelse.
För den skull benämnes numera samma lag vanligtvis som »lagen om energins
oförstörbarhet». För den allmänna betraktelsen af denna lag, med hvilken jag här
måste nöja mig, och för den stora principen »om substansens oförstörbarhet»
kommer denna finare skillnad icke i betraktande. Den läsare, som intresserar
sig härför, finner en mycket klar redogörelse därom t. ex. i den engelska
fysikern Tyndalls utmärkta uppsats om »naturens grundlag». (»Das Grundgesetz
der Natur, Braunschweig 1898). Därstädes förklaras också ingående den
universella betydelsen af denna kosmologiska grundlag, samt dess tillämpning på de
viktigaste problemen inom mycket olika områden. Vi nöja oss här med det
viktiga faktum, att för närvarande »energiprincipen» och den därmed förknippade
öfvertygelsen om naturkrafternas enhet och gemensamma ursprung, erkännes af
alla kompetenta fysiker och värderas såsom det 19:de århundradets största
framsteg på fysikens område. Vi veta nu att värmen likaväl är en form af rörelse,
som ljud, elektricitet, likaväl som ljus, kemism, likaväl som magnetism. Genom
lämpliga anordningar kunna vi förvandla den ena af dessa krafter till den andra
och genom noggrannaste mätning öfvertyga vi oss om, att af deras totalsumma
aldrig den minsta del går förlorad.
Spännkraft och lefvande kraft (potentiell och aktuell energi). Kraftens eller
energins totalsumma i världsalltet förblir beständigt densamma, hvilka än de
förändringar må vara, som visa sig för oss; den är evig och oändlig liksom
materien, vid hvilken den är oupplöslig förbunden. Naturens alla förlopp bero på
växlingen mellan skenbar hvila och rörelse; men de hvilande kropparna äga
likaväl ett oförstörbart mått af kraft som de rörliga. Vid själfva rörelsen
förvandlas de förras spännkraft till de senares lefvande kraft. I det principen om
kraftens oförstörbarhet räknar såväl med repulsionen som attraktionen, påstår
den, att spännkrafternas och de lefvande krafternas mekaniska värde i den
materiella världen är en konstant kvantitet. Kort sagdt universums kraftförråd
sönderfaller i två delar, hvilka efter ett bestämdt värdeförhållande kunna
förvandlas till hvarandra. Den enas förminskande medför den andras förstorande
men tillgångens totalvärde förblir likväl oförändradt». Spännkraften eller den
potentiella energin, och den lefvande energin eller den aktuella energin, förvandlas
ständigt till hvarandra, utan att kraftens oändliga totalsumma i det oändliga
världsalltet någonsin lider den minsta förlust.
Naturkrafternas enhet. Sedan den moderna fysiken fastställt
substanslagen i främsta rummet för de oorganiska kropparnas enklare förhållanden,
påvisade fysiologin dess allmänna giltighet äfven i den organiska naturens
totalområde. Den visade, att alla organismers lifsverksamheter — utan undantag! —
likaväl bero på en beständig »kraftomsättning» och en därmed förknippad
ämnesomsättning, som de enklaste förloppen i den s. k. »liflösa naturen»; icke blott
växternas och djurens tillväxt och näring, utan äfven deras förnimmelse- och
rörelse-, sinnesverksamhets- och själsfunktioner, bero på förvandling af
spännkraft till lefvande kraft eller tvärtom. Denna högsta lag behärskar också de
nervsystemets fullkomligaste prestationer, hvilka man hos högre djur och hos
människan benämner »det andliga lifvet». Sålunda gäller detsamma äfven för
hela psykologin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
