Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Världens utvecklingshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄÅRLDENS BEGYNNELSE OCH SLLUT. 115
af massa och eter (ergonomin af vägbar och ovägbar materia). VI. Detta
utskiljande beror på en fortskridande Jörtätning af materien, bildandet af otaliga
minsta förtätningscentra, hvarvid substansens immanenta uregenskaper, känsel
och sträfvan, äro de verkande orsakerna. VII. Under det i en del af
världsrymden genom denna pyknotiska process uppstå först små och därnäst större
världskroppar, och etern mellan dem kommer i högre spänning, försiggår
samtidigt i en annan del den motsatta processen, Jörstörandet af världskroppar,
hvilka sammanstöta. VIII. De oerhörda värmekvantiteter, som alstras genom
dessa mekaniska processer vid de roterande världskropparnas sammanstötande
framställa de nya lefvande krafter, som åstadkomma rörelsen hos de därvid
bildade kosmiska stoffmassorna och nybildåndet af roterande klot: det eviga spelet
börjar ånyo. Äfven vår moder jord, som för tusentals millioner år sedan
uppstod af en del af det roterande solsystemet, skall efter ytterligare milliontals
års förlopp stelna och, sedan dess bana blifvit allt mindre, slutligen störta in i
solen.
Synnerligen viktigt för den klara insikten i den universella kosmiska
utvecklingsprocessen förefalla mig dessa moderna föreställningar om
världskropparnas periodiskt växlande undergång och nybildning, för hvilka vi hafva att tacka
fysikens väldiga nyare framsteg, i förbindelse med substanslagen. Vår moder
»jord», krymper därvid ihop till ett litet obetydligt »solgrands» värde, af hvilka
oräkneliga millioner jaga omkring i den oändliga världsrymden. Vårt eget
»människoväsen», som i sitt antropistiska storhetsvansinne förhärligar sig själf
såsom »guds beläte» sjunker ned till betydelsen af ett placentalt däggdjur, som
för hela universum icke äger större värde än myran och dagsländan, eller det
mikroskopiska infusorium, eller den allra minsta bacillen. Äfven vi människor
äro endast öfvergående utvecklingstillstånd af den eviga substansen, individuella
företeelseformer af materia och energi, hvilka formers intighet vi begripa när
vi ställa dem i förhållande till den oändliga rymden och den eviga tiden.
Rum och tid. Sedan Kant förklarat begreppen rum och tid såsom blotta
»åskådningsformer» — rummet som form för den yttre, tiden som form för den
inre åskådningen — hafva dessa viktiga kunskapsproblem framkallat en väldig
strid, som varar än i dag. Hos en stor del moderna metafysiker har den
åsikten vunnit fäste, att denna »kritiska bragd» såsom utgångspunkt för den
»rent idealistiska kunskapsteorien», bör tillerkännas den största betydelse, och att
därmed skulle ha vederlagts det sunda människoförståndets naturliga åsikt om
rummets och tidens realitet. Dessa båda grundbegrepps ensidiga och
ultraidealistiska uppfattning har blifvit en källa för de största villfarelser; den förbiser
att Kant med denna sats endast berörde en sida af problemet — den subjektiva
— men därjämte såsom lika berättigad erkände den andra — den objektiva —
sidan. Han sade: »rum och tid hafva empirisk realitet men transcendent idealitet».
Men denna Kants sats kan vår moderna monism mycket väl förklara sig vara
ense, men däremot icke med det ensidiga häfdandet af problemets subjektiva
sida; ty denna för i sin konsekvens till den absurda idealism, som utlöper i
Berkeley’s sats: »Kroppar äro endast föreställningar, deras tillvaro består i deras
varseblifvande»; denna sats borde lyda: »Kroppar äro för mitt personliga
medvetande endast föreställningar; deras tillvaro är lika real som mitt tankeorgans,
nämligen stora hjärnans ganglieceller, som mottaga kropparnas intryck på mina
sinnesorgan och genom deras associon bilda dessa föreställningar». Likaväl som
jag betviflar eller t. o. m. förnekar »rummets och tidens realitet», kan jag också
förneka mitt egna medvetandes realitet; i feberyra, hallucinationer, drömmar,
dubbelmedvetande håller jag föreställningar för sanna, hvilka icke äro reala utan
»inbillningar», jag håller t. o. m. min egen person för en annan (sid. 88); det
berömda: »Cogito ergo sum», gäller här icke längre. Däremot är rummets och tidens
realitet numera afgjordt bevisad genom vår utvidgade världsåskådning, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
