Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Världens utvecklingshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 TRETTONDE KAPITLET.
utvidgning vi hafva att tacka substanslagen och den monistiska kosmogenin.
Sedan vi numera lyckligen blifvit af med den ohållbara föreställningen om
»tomrummet» återstår oss det »rumuppfyllande medium», materien, och detta förvisso
i dess båda former: eter och massa. Likaså betrakta vi å andra sidan den
eviga rörelsen eller genetiska energin såsom den »ftidutfyllande handlingen» som
yttrar sig i substansens oafbrutna utveckling, universums »perpetuum mobile».
Üniversum perpetuum mobile. Enär hvarje i rörelse försatt kropp
fortsätter sin rörelse så länge, som den icke hindras däri af yttre omständigheter,
kom människan redan för tusentals år sedan på den idén, att bygga apparater
hvilka, en gång försatta i rörelse, allt fortfarande röra sig på samma sätt. Man
förbisåg därvidlag, att hvarje rörelse stöter på yttre hinder och småningom
upphör om icke en ny impuls gifves utifrån, om icke en ny kraftj tillföres, som
öfvervinner dessa hinder. Så skulle t. ex. en svängande pendel i evighet röra
sig fram och tillbaka med samma hastighet, om icke luftens motstånd och
funktionen i upphängningspunkten småningom upphäfde dess rörelses
mekaniska lefvande kraft och förvandlade densamma i värme. Vi måste genom en
ny impuls (eller vid pendeluret genom lodets uppdragande) tillföra den ny
mekanisk kraft. Därför är konstruktionen af en maskin, som utan yttre hjälp
alstrar ett arbetsöfverskott, genom hvilket den ständigt håller sig i gång,
omöjlig. Alla försök att konstruera ett sådant perpetuum mobile måste slå
fel; kunskapen om substanslagen bevisade sedermera också teoretiskt dess
omöjlighet.
Annorlunda förhåller det sig emellertid, när vi betrakta kosmos såsom helhet,
det oändliga världsalltet, hvilket är stadt i evig rörelse. Den oändliga materien,
som objektivt utfyller detsamma kalla vi i vår subjektiva föreställning för »rum»;
dess eviga rörelse, som objektivt framställer en periodisk till sig själf
återvändande utveckling, kalla vi subjektivt för »tid». Dessa båda »åskådningsformer»
öfvertyga oss om världsalltets oändlighet och evighet. Därmed säges emellertid
samtidigt, att hela universum själf är ett alltomfattande perpetuum mobile. Denna
oändliga och eviga »världsalltets maskin» bibehåller sig i evig och oafbruten
rörelse, emedan hvarje hinder utjämnas genom en »energins ekvivalens»; emedan
den aktuella och potentiella energins oändligt stora summa evigt förblifver
densamma. Lagen om kraftens oförstörbarhet bevisar sålunda, att föreställningen
om ett perpetuum mobile för hela kosmos är lika sant och af fundamental
betydelse, som den är omöjlig för en isolerad handling hos en del af densamma.
Därigenom vederlägges också läran om entropin.
Världsalltets entropi. Den mekaniska värmeteorins (1850) skarpsinniga
grundare, Clausius, sammanfattade denna betydelsefulla läras viktigaste innehåll i två
hufvudsatser. Den första hufvudsatsen lyder: » Världsalltets energi är konstant»;
den utgör ena hälften af vår substanslag, »energiprincipen», (sid. 109). Den andra
hufvudsatsen påstår: » Världsalltets entropi eftersträfvar ett maximum»; denna andra
hufvudsats är enligt vår åsikt lika oriktig som den förra är riktig. Enligt
Clausius’ åsikt sönderfaller världsalltets totalenergi i två delar, af hvilka den ena
(såsom värme af högre temperatur, såsom mekanisk, elektrisk, kemisk energi
o. s. v.) ännu delvis kan omsättas i arbete, den andra däremot icke. Denna
senare, den redan till värme förvandlade och i kallare kroppar samlade energin
är oåterkalleligen förlorad för all vidare arbetsprestation. Denna oförbrukade
energidel, som icke längre kan omsättas i mekaniskt arbete, kallar Clausius för
entropi (d. v. s. den inåt vända kraften); den tillväxer ständigt på den första
delens bekostnad. Enär nu dagligen alltmera af världsalltets mekaniska energi
öfvergår i värme och detta icke kan återförvandlas till den förra, så måste värmets
och energins hela (oändligal) kvantitet allmera skingras och nedsättas. Alla
temperaturskillnader måste slutligen försvinna och det fullständigt bundna värmet
vara likformigt fördeladt i en enda trög klump af orörlig materia; allt organiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
