Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Världens utvecklingshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 TRETTONDE KAPITLET.
Karl Hoff från Gotha i hans utmärkta verk: »Geschichte der durch
Ueberlieferung nachgewiesenen natürlichen Veränderungen der Erdoberfläche». På det
mest omfattande sätt och med största framgång blef sedan den af honom
grundade ontologiska eller aktualistiska metoden af den store engelske geologen
Charles Lyell tillämpad på geologins hela område. Lyells »Geologins principer»
(1830) lade den fasta grunden, på hvilken den efterföljande jordhistorien upp
byggdes med så lysande resultat. Alexander Humboldts, Leopold Buchs, Gustaf
Bischofs, Edvard Süss’ och många andra moderna geologers betydelsefulla
geogenetiska forskningar, stödja sig samtliga på de fasta empiriska grundvalar och
spekulativa principer, för hvilka vi hafva Karl Huoffs och Charles Lyells
banbrytande undersökningar att tacka. De gjorde på jordhistoriens område vägen
fri för den rena förnuftiga vetenskapen; de aflägsnade de väldiga hinder, som
äfven här hopats af den mytologiska diktningen och den religiösa traditionen,
och framför allt af bibeln och den därpå grundade kristna mytologin. Redan i sjätte
och femtonde föredraget af min: »Naturlig skapelsehistoria», har jag omtalat
Charles Lyells stora förtjänster och hans förhållande till sin vän Charles Darwin.
Angående den vidare kunskapen om jordhistorien och de väldiga framsteg, som
af den dynamiska och historiska geologin gjorts under det 19:de århundradet,
hänvisar jag till de bekanta arbetena af Süss, Neumayr, Credner och Johannes
Walther.
Såsom två hufvudafdelningar i jordhistorien måste vi framför allt urskilja
den oorganiska och den organiska geogenin; denna senare börjar med det första
uppträdandet af lefvande väsen på vårt jordklot. Jordens oorganiska historia,
den äldre afdelningen, förlöpte på samma sätt som de öfriga planeternas i vårt
solsystem; de lösgjorde sig alla från den roterande solkroppens ekvator såsom
töckenringar, hvilka så småningom förtätat sig till själfständiga världskroppar.
Af det gasformiga töckenklotet blef genom afkylning det glödande flytande
jordklotet, och längre fram uppstod vid dess yta genom fortsatt värmeutstålning,
den tunna fasta skorpa som vi bebo. Först sedan temperaturen vid ytan sjunkit
till en viss grad, kunde ur det omgifvande ånghöljet det första flytande vattnet
utfällas; och i och med detta var det viktigaste villkoret gifvet för det organiska
lifvets uppkomst. Många millioner år — i alla händelser mer än 100 — hafva
förflutit sedan denna betydelsefulla tilldragelse — vattnets bildande — inträffade
och sålunda äfven inledning gjordes till kosmogenins tredje hufvudafdelning,
biogenin.
III. Monistisk biogeni. Världsutvecklingens tredje hufvudafdelning börjar
med organismernas första uppkomst på vårt jordklot, och har sedan dess
oafbrutet varat intill närvarande tid. De stora världsgåtor, som denna jordhistoriens
intressantaste del förelägger oss, ansågs ännu i 19:de århundradets början allmän;
för olösliga, eller i alla händelser för så svåra, att deras lösning tycktes ligga i
det aflägsnaste fjärran. Vid 19:de århundradets slut kunna vi med berättigad
stolthet säga, att de till sin princip hafva lösts medelst den moderna biologin
och dess transformism. Ja t. o. m. många enstaka företeelser i detta underbara
»lifvets rike» hafva numera så fullkomligt fysikaliskt förklarats, som hvilken
som helst välbekant fysikalisk företeelse i den oorganiska naturen. Förtjänsten,
att hafva tagit det första lofvande steget på denna svåra bana och att hafva
visat vägen till alla biologiska problems monistiska lösning, tillkommer den
snillrike franske naturforskaren Jean Lamarck; han utgaf 1809, Charles Darwins
födelseår, sin tankedigra: »Philosophie zoologique». I detta originella arbete har
icke endast gjorts försöket att förklara det organiska lifvets alla företeelser från
en enhetlig fysikalisk synpunkt, utan det öppnades därmed också vägen på
hvilken detta områdes svåraste gåta — problemet om de organiska
speciesformernas naturliga uppkomst — ensamt kan lösas. Lamarck, hvilken ägde lika
vidsträckta empiriska kunskaper i zoologi som i botanik, skisserade här för första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
