Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Världens utvecklingshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISTISK BIOGENI. 119
gången härstamningslärans eller descendenstcoriens grunddrag. Han visade hur
djur- och växtrikets otaliga former, genom succesiv ombildning, framgått ur
de enklaste gemensamma stamformer; och hur gestalternas succesiva förändring
genom anpassning i växelverkan med ärftlighet åstadkommit denna långsamma
transmutation.
I femte föredraget af min: »Naturlig skapelsehistoria», har jag vederbörligen
uppskattat Lamarck, och i sjette och sjunde föredraget hans största efterföljares,
Charles Darwins förtjänster (1859). Det var han som 50 år senare icke endast
ovederläggligt motiverade och fastställde descendensteorins alla viktiga
hufvudsatser, utan äfven genom selektionsteorins eller afvelslärans införande utfyllde den
lucka, som Lamarck lämnat. Den framgång, som Lamarck oaktadt sina förtjänster
icke kunnat uppnå kom i rikaste mått Darwin till del. Hans epokgörande verk:
»Öm arternas ursprung genom naturligt afvelsurval», har under loppet af de senaste
40 åren i grund omgestaltat hela den moderna biologin och höjt densamma till
en grad af utveckling, hvilken icke gifver efter för alla de öfriga
naturvetenskaperna. Darwin har blifvit den organiska världens Kopernicus, som jag redan
1868 och som E. Du Bois-Reymond upprepade 15 år senare.
IV. Monistisk antropogeni. Såsom världsutvecklingnes fjärde och sista
hufvudafdelning kan för oss människor gälla den yngsta tidrymd, inom hvilken
vårt eget släkte har utvecklat sig. Redan Lamarck (1809) hade klart insett, att
denna utveckling förnuftigtvis kunde vara tänkbar endast på en naturlig
väg, nämligen genom »härstamning från apan» såsom det närmast besläktade
däggdjuret. Huxley visade sedan (1863) i sin berömda afhandling om:
»Människans ställning i naturen», att detta betydelsefulla antagande vore ett nödvändigt
följdslut af descendensteorin, och att det väl motiverades af anatomiska,
embryologiska och paleontologiska fakta». Han förklarade också denna »alla frågors
fråga» löst i principen. Darwin belyste senare på snillrikaste sätt samma
fråga från olika sidor i sitt verk: »Om människans härstamning och det
naturliga afvelsurvalet» (1871). Jag själf hade redan i min: »Generella morfologi»
(1866) ägnat ett särskildt kapitel åt detta härstamningslärans viktigaste
specialproblem. År 1874 offentliggjorde jag min: »4Antropogeni», i hvilken för första
gången genomfördes försöket att följa människans härstamning genom hela
anserien ända upp till de äldsta arkigona moner-formerna. Jag stödde mig
därvidlag samtidigt på stamhistoriens tre stora urkunder, nämligen den jämförande
anatomin, ontogenin och paleontologin. Huru långt vi under de senaste åren
kommit genom den antropogenetiska forskningens talrika viktiga resultat, har
jag visat i det föredrag. som jag 1898 höll på den internationella
zoologkongressen i Cambridge om: »Vår nuvarande kännedom om människans ursprung»
(Bonn, 7:de uppl. 1899).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
