Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Naturens enhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅRAN OM OÄNDAMÅLSENLIGHETEN. 125
fakta, hvilka på det mest otvetydiga sätt direkt vederlägga den traditionella
teleologiska uppfattningen om »de lefvande naturkropparnas ändamålsenliga
inrättning». Denna »vetenskap om de rudimentära, abortiva, förkrympta, felslagna,
atrofiska eller kataplastiska individerna», stödjer sig på en omätlig mängd af de
märkvärdigaste företeelser, hvilka visserligen för länge sedan varit kända af
zoologer och botanister, men först af Darwin förklarats till sina orsaker och af
honom fullkomligt uppskattats till sin höga filosofiska betydelse.
Alla högre djur och växter, och öfver hufvud alla organismer, hvilkas
kroppar icke äro enkelt byggda, utan bestå af flera ändamålsenligt samverkande
organ, visa vid uppmärksam undersökning ett antal overksamma, ja till en
del t. o. m. farliga eller skadliga inrättningar. I de flesta växters blommor
finnas jämte de verksamma könsbladen, som förmedla fortplantningen, enskilda
onyttiga bladorgan utan betydelse (förkrympta eller »felslagna» ståndare, fruktblad,
kron-, kalkblad o. s. v.). I de flygande djurens, fåglarnas och insekternas stora
formrika klass, finnes det jämte de vanliga arterna, som dagligen använda sina
vingar, ett antal former, hvilkas vingar äro förkrympta, och hvilka icke kunna
flyga. Nästan inom alla klasser hos de högre djuren, som använda sina ögon
för att se, finnes det särskilda arter, hvilka lefva i mörkret och icke se; men
oaktadt detta hafva också de för det mesta ögon, fastän de äro outvecklade och
odugliga att se med. Äfven på vår egen mänskliga kropp äga vi dylika onyttiga
rudiment, såsom i örats muskler, ögats blinkhinna, männens bröstvårtor och
mjölkkörtlar samt i andra kroppsdelar; ja, det maskformiga bihanget hos vår
blindtarm är icke blott onyttig, utan t. o. m. farligt och hvarje år duka ett stort
antal människor under på grund af inflammation i densamma.
Förklaringen på dessa och många andra ändamålslösa inrättningar i djurens
och växternas kroppsbyggnad kan hvarken gifvas af den gamla mystiska vitalismen
eller af den nya irrationella neovitalismen. Men vi finna en dylik mycket enkelt
genom descendensteorin. Den visar, att dessa rudimentära organ äro efterblifna,
outvecklade eller förkrympta, emedan de icke hållits i verksamhet, Liksom
musklerna, nerverna, sinnesorganen genom öfning och lämplig verksamhet stärkas,
likaså undergå de tvärtom genom overksamhet och underlåten öfning en större
eller mindre tillbakabildning. Men oaktadt sålunda den högre utvecklingen af
organen befordras genom öfning och anpassning, så försvinna de dock ingalunda
genast och spårlöst, därför att de icke öfvas; de bibehållas fastmer genom
ärftlighetens makt många generationer igenom och försvinna först småningom efter
längre tid. Den blinda »kampen för tillvaron mellan organen» betingar likaväl
deras historiska undergång, som den ursprungligen varit orsaken till deras
uppkomst och utveckling. Ett immanent »ändamål» spelar därvidlag ingen roll.
Naturens ofullkomlighet. Liksom människolifvet, förblir också djur- och
växtlifvet alltid och öfverallt ofullkomligt. Detta faktum framgår helt enkelt ur
den kunskap, att naturen — såväl den organiska som oorganiska — är stadd
i oafbruten utveckling, förändring och ombildning. Denna utveckling ter sig
för oss i det stora hela — åtminstone för så vidt vi kunna öfverskåda den
organiska naturens stamhistoria på vår planet — såsom en fortskridande ombildning,
såsom ett historiskt framsteg från det enkla till det sammansatta, från det lägre
till det högre, från det ofullkomliga till det fullkomliga. Redan i min generella
morfologi (1866) har jag påvisat, att detta historiska framsteg (progressus) — eller
det succesiva Jfullkomnandet (teleosis) är den nödvändiga verkan af selektionen men
icke följden af ett förut genom tanken bestämdt ändamål. Detta framgår äfven
däraf; att ingen organism är fullkomlig, t. o. m. om den i ett gifvet ögonblick
fullkomligt lämpat sig efter omständigheterna, skulle detta tillstånd icke vara
länge, ty villkoren för den yttre världens tillvaro äro själfva underkastade en
ständig växling och betinga sålunda organismernas oafbrutna anpassning.
S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
