Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Gud och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teismens väsen. För alla här anförda former af teism i dess egentliga
bemärkelse. — likgiltigt om denna gudstro antager en naturalistisk eller
antropistisk form — är föreställningen om Gud såsom utomvärldslig (extramundanum) eller
öfvernaturlig (supranaturale) gemensam. Alltid står Gud såsom själfständigt väsen
och vanligtvis såsom skapare, upprätthållare och regent, gentemot världen eller
naturen. I de allra flesta religioner kommer därtill det personligas karaktär och
ännu mera bestämdt föreställningen, att gud såsom person är lik människan. »I
sina gudar målar människan sig själf». Guds antropomorfism eller den
antropistiska föreställningen af ett väsen, som tänker, förnimmer och handlar likt
människan, är bestämmande hos de gudstroendes stora flertal, än i mera rå och
naiv, än i mera fin och abstrakt form. Visserligen skall teosofins mest
framskridna form påstå, att Gud såsom högsta väsen är af absolut
fullkomlighet och sålunda absolut olika människans ofullkomliga väsen. Men vid
närmare undersökning återstår alltid det som är gemensamt för dem båda,
nämligen deras själs- eller andeverksamhet. Gud förnimmer, tänker och handlar
som människan, om också i oändligt mycket fullkomligare form.
Guds personliga antropism har hos det stora flertalet troende blifvit till en
så naturlig föreställning, att de alls icke se något opassande i den mänskliga
personifikationen af Gud i form af bilder och statyer och i de mångfaldiga
fantasidikter, där Gud antager mänsklig gestalt d. v. s. förvandlar sig till ett
ryggradsdjur. I många myter uppträder guds person också i gestalt af andra
däggdjur (apor, lejon, tjurar o. s. v.) mera sällan i gestalt af fåglar (örnar, dufvor,
storkar) eller i form af andra ryggradsdjur (ormar, krokodiler, drakar)
I de högre och mera abstrakta religionsformerna afstår man från denna
uppfattning af Gud såsom kroppslig företeelse och tillbeder honom endast såsom
»ren ande». »Gud är en ande och han skall tillbedjas i ande och sanning». Men
osktadt detta förblir den rena andens själsverksamhet helt och hållet densamma
som den antropromorfa gudspersonens. I verkligheten tänker man sig icke
heller denna immateriella ande okroppslig, utan osynlig, gasförmig. Vi komma
sålunda till den paradoxa föreställningen af gud såsom ett s. k. »gasformigt
ryggradsdjur».
II. Panteism (all-enhetslära): Gud och värld äro ett enda väsen.
Begreppet Gud sammanfaller med natur- eller substansbegreppet. Denna
panteistiska världsåskådning står i princip i bjärt motsats till teismens samtliga
anförda eller dessutom möjliga former, ehuru man genom ömsesidigt
tillmötesgående försökt att slå en bro mellan de båda. Alltjämt finnes mellan dem
båda den fundamentala motsatsen, att i teismen Gud står såsom extramundant
väsen, skapande och upprätthållande gentemot naturen, på hvilken den inverkar
utifrån, medan i panteismen Gud såsom intramundant väsen allestädes finnes i
själfva naturen och verkar såsom kraft och energi i substansens inre. Endast
denna senare åsikt är förenlig med den högsta naturlag, hvars upptäckt är en
af det 19:de århundradets största triumfer, med substanslagen. Därför är
panteismen med nödvändighet vår moderna naturvetenskaps världsåskådning. Visserligen
finnes det än i dag icke så få naturforskare, hvilka bestrida denna sats och äro
af den åsikten, att kunna förena den gamla teistiska försställningen om
människan med substanslagens panteistiska grundtanke. Alla dessa fåfänga
sträfvanden hvila emellertid på oklarhet eller inkonsekvens i tänkandet, om de ens
äro uppriktigt och ärligt menade. Enär panteismen först kunnat framgå ur
den tänkande kulturmänniskans luttrade naturbetraktelse, är den begripligtvis
mycket yngre än teismen, hvars råaste former säkerligen redan för mer än 10,000
år sedan i mångfaldiga variationer utbildats hos de primitiva naturfolken. Om
också i filosofins förstå begynnelse hos de äldsta kulturfolken (i Indien och
Egypten, i Kina och i Japan) redan flera tusen år före Kristus panteismens grodder
kunna spåras här och hvar i de äldsta religionsformerna, så uppträder den dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
