Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Vetenskap och Kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAP OCH KRISTENDOM. 151
Jörnuftets pånyttfödelse, vetenskapernas återuppvaknande, sedan vetenskapen af
papismens järnhand undertryckts med våld i 1,200 år. Den allmänna
bildningens utbredande genom boktryckarekonsten hade förvisso börjat redan i midten
af femtonde århundradet och mot slutet af detsamma inträffade flera stora
händelser, hvilka i förening med konstens »renässans» också förberedde vetenskapens;
hit hör framförallt Amerikas upptäckt (1492). Vidare gjordes under det
sextonde århundradets första hälft, flera mycket viktiga framsteg i naturkunskapen,
hvarigenom den bestående världsåskådningen blef skakad i sina grundvalar; så
t. ex. den första kringseglingen af jorden genom Magellan, genom hvilken
lämnades det empiriska beviset för jordens klotform (1522) och det nya världssystemets
grundande af Kopernikus (1543). Men den 31 oktober 1517, då Martin Luther
uppspikade sina 95 teser på träporten till Wittenbergs slottskyrka, förblir
därigenom en världshistorisk dag; ty den dagen sprängdes järnportarna till det
fängelse, i hvilket den påfliga absolutismen 1,200 år igenom hållit det fjättrade
förnuftet instängdt. Man har dels öfverdrifvit, dels underskattat den store
reformatorns förtjänster, som på Wartburg öfversatte bibeln; man har också med
rätta påpekat, att han i likhet med andra reformatorer, ännu på många sätt
kvarhölls i den djupaste vantro. Sålunda kunde Luther under hela sitt lif icke
frigöra sig från bibelns stela bokstafstro; han försvarade ifrigt läran om
uppståndelsen, arfsynden och förutbestämmelsen, rättfärdigandet genom tron o. s. v.
Kopernikus väldiga andliga bragd förkastade han såsom dårskap emedan i bibeln
»Josua befallt solen att stå stilla och icke jorden». För sin tids stora politiska
omhvälfningar, isynnerhet för den storartade och fullständigt berättigade
bonderörelsen, hade han intet förstående. Men ändå värre var den fanatiska
reformatorn Calvin i Gent, hvilken (1553) lät bränna den snillrika spanska läkaren
Serveto lefvande, emedan denna bekämpade den orimliga tron på treenigheten.
För öfrigt trädde den reformerade kyrkans fanatiska »rättrogne», tyvärr blott
alltför ofta i sina papistiska dödsfienders blodiga fotspår, såsom de göra än i
dag. Tyvärr hade också reformationen oerhörda illgärningar i sitt följe:
Bartolomeusnatten och hugenottförföljelserna i Frankrike, blodiga kättarejakter i
Italien, långvariga borgarekrig i England, trettioåriga kriget i Tyskland. Men
frånsedt allt detta skall det alltid lända det sextonde och det sjuttonde
århundradet till ära, att de först åter gjort banan fri åt den tänkande
människoanden och befriat förnuftet från det papistiska herraväldets förkväfvande tryck.
Först därigenom möjliggjordes den mäktiga utvecklingen af den kritiska filosofins
olika riktningar och af nya banor för naturforskningen, hvilka senare åt det
adertonde århundradet förvärfvade hederstiteln »upplysningens århundrade».
IV. Det nittonde århundradets skenkristendom. Såsom fjärde och sista
hufvudafdelning i kristendomens historia, ställa vi det nittonde århundradet
emot dess föregångare. När under de sista af dessa, »upplysningen» befordrat
den kritiska filosofin i alla riktningar och när naturvetenskapernas uppblomstring
gifvit denna upplysning de starkaste empiriska vapen i händerna, så förefaller
oss likväl framsteget i båda riktningarne i vårt 19:e århundrade alldeles
öfverväldigande; med detta börjar åter en hel ny period i människoandens historia,
som karaktäriseras af den monistiska naturfilosofins utveckling. Redan i 19:de
århundradets början lades grunden till en ny antropologi (genom Cuviers
jämförande anatomil) och till en ny biologi (genom Lamarcks Philosophie zoologque).
De båda stora fransmännen följdes snart af två jämnbördiga tyskar, Baer
såsom utvecklingshistoriens (1828) och Johannes Müller (1834) såsom den
jämförande morfologins och fysiologins grundläggare. En lärjunge till den
senare, Theodor Schwann, skapade 1838, i förening med M. Schleiden den
grundläggande cellteorin. Redan förut hade Lyell (1830) hänfört jordens
utvecklingshistoria till naturliga orsaker och i och med detta också för vår planet bekräftat
den mekaniska kosmogenins giltighet, hvartill redan Kant 1755 med djärf hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
