Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Vetenskap och Kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 SJUTTONDE KAPITLET.
och mer än hundratusen andra »sanningsvittnen». Vetenskapernas historia under
medeltiden lär oss på hvarje sida, att det själfständiga tänkandet och den
empiriska vetenskapliga forskningen under den allsmäktiga papismens tryck i
verklighet var fullständigt begrafd i tolf århundraden. 2
Papism och kristendom. Allt hvad vi skatta högst hos den sanna
kristendomen, i dess stiftares och hans ädlaste efterföljares anda, och hvad vi böra
försöka rädda vid denna »världsreligions» oundvikliga undergång, för att införlifva
det i vår monistiska religion, tillhör dess etiska och sociala sida. Den sanna
humanitetens principer, den gyllne regeln, toleransen, människokärleken i ordets
bästa och högsta bemärkelse, alla dessa kristendomens verkliga ljussidor ha
visserligen icke uppfunnits och uppställts af denna, men ha likväl med framgång
gjorts gällande under den kritiska period, under hvilken den klassiska forntiden
gick sin upplösning tillmötes. Men papismen har förstått att vända alla dessa
dygder till deras direkta motsats och att likaväl bevara den gamla Jirmanrs skylt.
I den kristna kärlekens ställe trädde det fanatiska hatet till annorlunda troende;
med eld och svärd utrotades icke endast hedningarna utan äfven de kristna
sekter hvilka på grund af bättre insikt vågade göra invändningar mot den
ultramontana vidskepelsens påtvungna lärosatser. Öfverallt i Europa stodo
kättaredomstolarna i högsta flor och kräfde otaliga offer, hvilkas tortyrkval
beredde deras fromma, af »kristen broderskärlek» uppfyllda pinoandar ett särskildt
nöje. Då påfvemakten stod på sin höjd, rasade den, århundraden igenom, utan
förbarmande mot allt, som stod i vägen för den. Under den beryktade
storinkvisitorn Torquemada (1481—1498) brändes ensamt i Spanien åttatusen kättare
lefvande, nittiotusen straffades med indragande af deras förmögenhet och den
kännbaraste kyrkoboten, medan i Nederländerna under Karl V:s herravälde minst
femtiotusen människor föllo offer för den klerikala blodtörsten. Och medan
marterade människors jämmerrop fyllde luften, sammanströmmade i Rom, som
hela den kristna världen var tributskyldig, halfva världens rikedomar och
vältrade sig guds föregifna ställföreträdare på jorden och deras handtlangare (hvilka
själfva icke så sällan hyllade den längst gående ateism) i lustar och laster af
alla slag. »Hvilka fördelar», yttrade den frivole och syfilitiske påfven Leo X
ironiskt, »har då icke den där Jabeln om Jesus Kristus förskaffat ossl» Samtidigt
var det europeiska samhällets tillstånd, trots kyrkotukt och gudsfruktan, af allra
värsta slag. Feodalism, lifegenskap, gudsnådedöme och munkvälde behärskade
landet, och de stackars heloterna voro glada om de fingo resa sina usla kojor
inom maktområdet af sina andliga och världsliga förtryckares och utsugares
slott. Än i dag få vi lida af eftervärkar och kvarlefvor från dessa sorgliga
tillstånd och tider, under hvilka det endast undantagsvis och i hemlighet kunde
vara tal om vetenskapens och den högre andliga bildningens vård:
»Ökunnighet, fattigdom och vidskepelse förenade sig med celibatets sedlighetsförstörande
verkan, hvilket infördes i elfte århundradet för att göra den absoluta
påfvemakten ändå starkare (»Büchner). Man har beräknat, att under denna,
papismens glansperiod, öfver tio millioner människor föllo offer för den »kristna
kärlekens» fanatiska troshat; och huru många flera millioner utgjorde icke de
hemliga människooffer, som kräfdes af celibatet, öronbikten och samvetstvånget, dessa,
den påfliga absolutismens skadligaste och mest förbannelsevärda
institutiotioner. De »otrogna» filosoferna, som samlade bevis mot guds tillvaro, ha
förbisett ett af de kraftigaste bevisen mot denna tillvaro, nämligen det faktum,
att »Kristi ståthållare», tolf århundraden igenom ostraffade kunnat begå
degrufligaste förbrytelser och skändligheter »i Guds namn».
III. Reformationen. Kulturfolkens historia, som vi behaga kalla
»världshistoria», låter dess tredje afdelning, »nutiden», börja med den kristna kyrkans
reformation, liksom den låter den andra, medeltiden, börja med kristendomens
grundande, och däri gör den rätt. Ty med reformationen börjar det Sjättrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
