Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vår monistiska sedelära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 NITTONDE KAPITLET.
kristallpalats, det praktiska förnuftets skimrande ideala luftslott, i hvilket tre
imposanta kyrkoskepp inrättades såsom bostad åt dessa tre väldiga mystiska
gudomligheter. Sedan de med tillhjälp af det förnuftiga vetandet utdrifvits
genom hufvudingången, släpptes de nu in igen af den oförnuftiga tron genom
bakporten.
Kupolen till sin stora trosdomkyrka krönte Kant med en sällsam idol, det
berömda kategoriska imperativet. Enligt detta är den allmänna sedelagens fordran
helt och hållet obetingad, oberoende af hvarje hänsyn till verklighet och möjlighet;
den lyder: »Handla alltid så, att din maxim (eller din viljas subjektiva grundsats)
dm tidigt kan gälla som princip för en allmän lagstiftning. Sålunda skall hvarje
normal människa ha samma pliktkänsla som hvarje annan. Den moderna
antropologin har på ett grymt sätt förstört denna vackra dröm; den har visat att
hos naturfolken plikterna äro långt mera olika än bland kulturnationerna. Alla
seder och bruk, som vi betrakta såsom förkastliga synder eller afskyvärda laster
(stöld, bedrägeri, mord, äktenskapsbrott o. s. v.) kunua hos andra folk under
vissa omständigheter betraktas såsom dygder eller t. o. m. såsom pliktens bud.
Ehuru nu de båda förnuftens uppenbara motsats hos Kant, alltså antagonismen
mellan det rena och det praktiska förnuftet, upptäcktes och vederlades redan i
början på 19:de århundradet, har den likväl blifvit den rådande ända intill våra
dagar. Neokantianernas moderna skola predikar än i dag »återvändandet till Kant»
så enträget just på grund af denna välkomna dualism, och den stridande kyrkan
understödjer dem därvid på det varmaste, emedan dess egen mystiska tro så
förträffligt stämmer öfverens därmed. Ett verksamt nederlag bereddes denna
dualism först af den moderna naturvetenskapen under det 19:de århundradets
andra hälft; den praktiska förnuftslärans förutsättningar miste därigenom alla
sina stöd. Den monistiska kosmologin bevisade på grund af substans-lagen, att
det icke finnes någon »personlig gud», den jämförande och genetiska
psykologin visade, att en »odödlig själ» icke kan finnas, och den monistiska fysiologin
bevisade, att antagandet af den »fria viljan» beror på en villfarelse.
Utvecklingsläran slutligen gjorde klart för oss, att den oorganiska världens »eviga orubbliga
naturlagar» också äga giltighet i den organiska och moraliska världen.
Men vår modärna naturkunskap inverkar icke endast negativt på den
praktiska kunskapen och etiken, i det den krossar Kants dualism, den verkar också
positivt i det den i dess ställe sätter den etiska monismens nya byggnad. Den
visar att människans pliktkänsla icke hvilar på ett illusoriskt» kategoriskt imperativ:
utan på de sociala instinkternas reala botten, hvilka vi finna hos alla högre
»sällskaps» djur. Den erkänner som moralens högsta mål åvägabringandet af en
sund harmoni mellan egoism och altruism, mellan kärlek till sig själf och kärlek
till nästan. Framför alla andra ha vi den store engelska filosofen Herbert Spencer
att tacka för grundläggandet af denna monistiska etik genom utvecklingsläran.
Egoism och altruism. Människan hör till de sociala ryggradsdjuren och har
således, liksom alla sociala djur, två slags olika förpliktelser, för det första mot
sig själf och för det andra mot samhället som hon tillhör. De förra äro egoismens
(kärleken till sig själf) och de senare altruismens (kärleken till nästan) bud.
Båda dessa naturliga bud äro lika berättigade, lika naturliga och lika oumbärliga.
Vill människan lefva i ordnadt samhälle och befinna sig väl, så måste hon icke
allenast eftersträfva sin egen lycka utan äfven det samhälles, som hon tillhör
och den »nästas», hvilken bildar denna sociala förening. Hon måste inse, att dess
snedsprång är hennes snedsprång och dess lidanden hennes lidanden. Denna
sociala grundlag är så enkel och så naturnödvändig, att man endast med svårighet
begriper, huru den teoretiskt och praktiskt kan motsägas, men lika fullt sker
detta än i dag likaväl som för årtusenden sedan.
Egoismens och altruismens likvärdighet. Dessa båda naturdrifters lika
berättigande, själfkärlekens och kärlekens till nästan moraliska likvärdighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
