Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det rena förnuftets trosbekännelse. Efterskrift till "Världsgåtorna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSKRIFT. 189
enklaste fysiologiska fenomen (t. ex. massattraktion) äro obegripliga, om man
icke antager, att förnimmelse- och rörelseförmågan likaväl är ett oskiljaktigt
attribut till substansen, som den utsträckta rumuppfyllande materien (massa och
eter) Men när man i den upplysta teologins anda betraktar »Gud» såsom
summan af alla krafter och verkningar, så kan man också förstå, att min
monism går i ett med den renaste monoteismen.
Den fjärde, teologiska, delen af min bok är den svagaste och den, som
lättast kan angripas, och jag har endast för den skull bifogat den till de tre
öfriga delarna, emedan jag velat antyda den teoretiska monismens höga betydelse
äfven för den praktiska filosofins viktigaste frågor. Om min enhetliga och
naturenliga världsåskådning är riktig, så måste den också leda fram till en
tidsenlig reform af religion och sedelära, eller åtminstone till en naturlig grundval
för desamma. Men på detta liksom på den tillämpade filosofins och det praktiska
lifvets andra områden skilja sig naturenligt också de bildade människornas
åsikter och de personliga lifserfarenheterna gifva anledning till, att eljest
öfverensstämmande tänkare komma till de mest olika slutsatser.
Hvad nu först angår religionen, så är det en uppenbar osanning, när många
af mina motståndare utan vidare förklara mig vara fiende till densamma. Det
var mitt fullkomliga allvar, då jag 1892 i mitt tal i Altenburg försökte lägga
en grund för »monismen såsom band mellan religion och vetenskap»; och likaså
var det min fullkomliga öfvertygelse, då jag i »världsgåtornas» 18:de kapitel,
»vår monistiska religion» och i 19:de, »vår monistiska sedelära» försökte gifva
stadfästelse åt dem på vår moderna utvecklingsläras grundval. Skillnaden mellan
denna monistiska religion och etik och alla dess andra former består endast däri,
att vi, såsom fast fundament för desamma uteslutande taga det rena förnuftet i
anspråk, världsåskådningen på vetenskapens, erfarenhetens och den förnuftiga
trons (den vetenskapliga hypotesens) grundval. I motsats härtill stå alla
religionsformer, som stödja sig på s. k. »uppenbarelser», d. v. s. på öfvernaturliga
företeelser, hvilka motsäga den vetenskapliga erfarenheten och det rena förnuftet
och sålunda tillhöra diktningens vidsträckta fantasiområde eller också den
oförnuftiga trons, d. v. s. »vidskepelsens» rike.
Det var oundvikligt att — om ock endast i förbigående — betrakta
kristendomen i denna bemärkelse, för så vidt jag ämnade att ge boken ett afrundadt
slut. Också var jag tvungen, att i »Världsgåtornas» 17:de kapitel ge en allmän
öfversikt öfver »den tillväxande motsatsen mellan modern naturkunskap och
kristlig världsåskådning.» Jag måste uppställa förnuftets nya emot
uppenbarelsens gamla tro. När på grund däraf många af mina motståndare helt enkelt
angifva mig såsom »kristendomens fiende» så motsvarar detta icke sanningen.
Ty jag har alltid erkänt den värdefulla kärnan i dess rena sedelära, framförallt
den etiska grundlagen eller den »gyllene regeln» som också utgör kärnan af vår
etik. Visserligen var denna lag icke ny (såsom jag visat i 19:de kapitlet), men
det förblir likväl kristendomens höga förtjänst att hafva betonat
människokärlekens och själfförnekelsens bud mer än alla andra religioner och att hafva
upphöjt den till en af de viktigaste kulturfaktorer. Under loppet af nära 2,000
år har den äkta kristendomens etiska värde — oaktadt alla förvrängningar från
dess »kyrkas» och dess tjänares sida — burit så rika frukter och har så nära
sammanväxt med dess höga kulturlifs mest olika inrättningar, att det i hufvudsak
också i framtiden kommer att utgöra dess väsentligaste grundval.
Annorlunda är den dogmatiska kristendomens värde, där hufvudförpliktelsen
utgöres af en blind tro på en brokig orientalisk sagokrets, på under och
trollerihistorier och på legender om öfvernaturliga företeelser, hvilka te sig som omöjliga
i det rena förnuftets ljus. Denna dogmatiska lärobyggnad har under loppet af
det 19:de århundradet hjälplöst sjunkit ihop. Kyrkohistoriens skarpsinniga
kritik har lärt, att det gamla och nya testamentets läror hvila på traditioner af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
