Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det rena förnuftets trosbekännelse. Efterskrift till "Världsgåtorna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 EFTERSKRIFT.
mycket olika ålder och värde. Orientens arkeologi har visat, att en stor del af
bibeln stammar från Babel och att hebreernas monoteism sedan långt före
Moses hade rötter i Babylon. De nitiska forskningarna efter »Jesu lif» hafva
öfvertygat oss om, att denne, den kristna treenighetstrons heliga idealgestalt icke
varit »Guds son» utan en ädel människa af högsta sedliga fullkomlighet (—
förutsatt hans persons historiska tillvaro, som ju också bestrides af kritiska
teologerl —). Den framskridna kosmologin och astronomin har likaså
omintetgjort forntidens geocentriska himmelsbild som den moderna biologin
kristendomens antroprocentriska människobild. Slutligen har utvecklingsläran visat
oss att människosläktet icke är annat, än en rent ur primatanorna framgången
gren af däggdjursstammen, och att den enskilda personens själ lika litet kan
vara odödlig som andra ryggradsdjurs.
Denna den moderna vetenskapens fundamentala motsats till den kristna
undertron har icke endast blifvit till visshet genom de mest olika historiska och
filosofiska auktoriteters forskningar, utan äfven genom de mest betydande
kristna teologers kritiska undersökningar. Jag påminner här endast om de
banbrytande tyskarne David Strauss och Ludwig Feuerbach, om fransmannen Erneste
Renan och engelsmannen Stuart Ross. Denne sistnämnde hade 1896 under
pseudonymen Saladin offentliggjort en synnerligen skarp »kritisk undersökning af den
judisk-kristna religionsbyggnaden på grund af bibelforskningen.» Att jag i mitt
17:de, synnerligen skarpt angrirna kapitel flerfaldiga gånger åberopat denna
auktoritet, har för mina teologiska motståndare varit anledningen till de allra
svåraste förebråelserna. Huruvida dessa förebråelser äro sakligt berättigade kan
jag icke afgöra, enär den speciella teologin är ett för aflägset område för mig.
Jag kan endast svara, att för det första Saladin utan tvifvel är en mycket
mångsidigt bildad teolog och att å andra sidan hans rättframma bibelkritik och i
synnerhet det klara beviset om otaliga villfarelser och motsägelser i detta »Guds
ord» utan vidare är öfvertygande för det fördomsfria, sunda människoförståndet.
Visst är, att Saladin (— med hvilken jag icke har någon slags personlig
förbindelse —) i många enskildheter misstagit sig som alla andra bibeltolkare.
Äfven måste jag vid flera ställen missbilliga den hätska tonen i hans skarpa
angrepp på »Jehovas samlade verk.» Men då nu evangeliska och katolska teologer
på det häftigaste angripa denna engelska kollega och hedra honom med de
gröfsta okvädninsord, så är det skäl att påminna dem om, att de många gånger
sinsemellan förfara på samma sätt. I samma ton och af samma värde äro de
bannlysningar, som den romerska påfven slungar mot kättare, d. v. s. sådana,
som hafva annan tro, och de förbannelse-domar, med hvilka den evangeliska
synodens ortodoxa ledare belägga protestant-föreningens liberala teologer.
Det kan icke vara tvifvel underkastadt, att sagor och legender i »bibliska
historien», (; icke alla! —) äga ett högt etiskt och isynnerhet pedagogiskt värde, liksom
ock är fallet med andra religioners och den klassiska forntidens myter och berättelser.
Äfven äro deras fantasibilder af högsta betydelse för alla konstens — äfven den
bildande — diktkonstens och tonkonstens alla grenar. Vi få vara dem
tacksamma för en mängd af människoandens härligaste skapelser, och för vår själ
är denna idealvärld en outtömlig källa för uppbyggelse och tröst i vårt
ofullkomliga reala lif. Men samma idealbilder gömma inom sig de största faror när de
predikas såsom reala sanningar, på hvilkas erkännande salighet eller förbannelse
beror; och när de göras till grundval eller t. o. m. till förutsättning för
vetenskapen. Då glider den senare utan uppehåll nedför mystikens sluttande plan i
armarna på vidskepelsen. Den blir då det rena förnuftets dödsfiende.
Men rent af fördärfliga blifva dessa diktningens idealgestalter, när de tolkas
såsom öfvernaturlig »uppenbarelse» och af det praktiska förnuftet missbrukas i
politiska och världsliga syften. Då utvecklar sig den andliga maktens fördärfliga
öfvervälde öfver den världsliga, denna kyrkans otämda härsklystnad, som drager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
