Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det rena förnuftets trosbekännelse. Efterskrift till "Världsgåtorna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSKRIFT. 191
nytta af staten endast för sina egoistiska syften. Ju högre och anspråkfullare
kyrkans enhetliga organisation reser sitt hufvud, desto farligare blir den för den
af henne hotade kulturstaten. Detta lära vi framför allt af papismens och
ultramontanismens historia, den mest storartade och framgångsrika hierarkin i hela
kulturhistorien. 1
Just nu synes det vara nödvändigt att hänvisa till denna största fara för
den moderna kulturen, just nu, när tyska i riksdagen det romerska centrum är
det maktägande partiet, hvilket för sin politik använder religionens täckmantel
för att hämma den moderna kulturens fria utveckling och att fjättra den
tänkande anden. Denna kulturkamp hotar dagligen med större faror. De ledande
statsmännen i de båda tyska staterna, såväl i det öfvervägande protestantiska
Preussen, som i det katolska Bayern, vika i obegriplig förblindelse och feghet
tillbaka för den ultramontana kyrkans oerhördt fräcka angrepp och den
jämmerliga riksdagen befordrar dessa nederlag. Medan i det republikanska
Frankrike en insiktsfull och energisk regering tvingar den romerska klerus till lydnad
för statslagarne och med kraftig hand pressar den moderna kulturens vatikanska
dödsfiender till marken, sker motsatsen i det monarkiska Tyskland. Den tyska
riksdagen, som genom många debatter (t. ex. om »Lex Heinze») gjort sig löjlig
inför hela den bildade världen, fordrar envist af förbundsrådet tillåtelse för
jesuiterna att vistas i Tyskland, och detta oaktadt dessa i många katolska stater
för sina allmänvådliga bedrifters skull åter och åter utvisas. Däremot lämnas
gammalkatolikerna, hvilka vilja återupprätta den ursprungliga katolska
religionen i sin renhet helt och hållet i sticket af staten, ehuru deras understödjande
skulle vara i statens eget intresse. Riksregeringen låter snärja sig af den romerske
påfvens och hans biskopars smickrande ord och gör de största koncessioner åt
sina farligaste fiender. Gentemot detta beklagansvärda sakernas läge måste en
energisk kamp mot ultramontanismen göras till sedlig plikt för alla
fosterlandsvänner, ty denna den högre andliga kulturens mäktigaste fiende är mycket
farligare än socialdemokratien. Detta har på ett öfvertygande sätt visats af grefve
von Hoensbroech i hans stora arbete: »Das Papstthum in seiner
social-kulturellen Wirksamkeit» (Leipzig 1901), hvari författaren på grund af de säkraste
historiska källor afslöjar den romerska hierarkiens hela oerhörda bedrägeri. Hvarthän
vi genom denna komma med vår sedlighet visar den bekanta Liguori-moralen (jfr
Grossmann samt Friedrich Nippolds föredrag i Wiesbaden: »Prins Max von Sachsen
und prelat Keller als Vertheidiger der Liguorischen Moral»).
Det mäktigaste vapnet i denna nya kulturkamp blir folkets upplysning och
bildning och ingen väg leder säkrare fram till detta mål, än en fördomsfri
naturkunskap och framför allt dess yngsta härliga frukt, utvecklingsläran. När i
denna heta strid skallar det högljudda ropet: »Europas folk, bevaren edra
heligaste ägodelar!» — så kunna vi från vår monistiska ståndpunkt därmed endast
förstå förnuftets tillvaratagande gent emot vidskepelsen. Vår monism är i
Goethes anda tillika den renaste monoteism. I denna bemärkelse må också denna
nya upplaga af »världsgåtorna» — såsom varande en ärlig och öppen »det rena
förnuftets trosbekännelse» — bidraga därtill, att i vidsträckta kretsar höja folket
medelst förädlande bildning och att befordra kulten af vår ideala gudomlighet,
det sannas, godas och skönas treenighet!
Jena den 2 April 1903.
Ernst Haeckel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
