Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anses vara ett jämförelsevis lättvindigt företag. Man var i kommunikationsavseende
landvägen uteslutande hänvisad till användning av hästen vare sig genom ridning eller vid
varutransporter genom klövning. Först under 1600-talet blev en någorlunda farbar väg
anlagd för att över Mariestad—Hova—Ramundaboda bära samfärdseln mellan
Västergötland och Stockholm. Under så vidriga förhållanden måste förbindelserna under
medeltiden landvägen norrut endast förekomma i synnerligen begränsad omfattning. Klart är
också att i huvudsak allenast de högre samhällsskikten voro i stånd att begagna sig av
desamma. Blott personer med ansenlig förmögenhet var det förbehållet att företaga längre
resor, vilka dock måste vara betingade av synnerligen tungt vägande skäl. De enda resande,
som under dessa karga och hårda tider visade sig i nejderna, voro personer av andligt
eller världsligt frälse, vilka med hänsyn till risken för rövare och stigmän färdades ridande
under eskort av beväpnade följen. Dessa färder företogos av olika anledningar såsom
firande av större religiösa högtider eller bevistande av herremöten och rådsmöten, där
riksviktiga angelägenheter dryftades. Dessa herremöten höllos mestadels i städer såsom Arboga,
Örebro, Uppsala, Nyköping, Jönköping och Skara. Först under slutet av 1300-talet utsågs
Stockholm emellanåt till samlingsplats för dessa landets herremän.
Befolkningscirkulationen kunde under nu angivna förutsättningar icke taga någon nämnvärd fart. Att
välsitue-rade och förmögna västgötar vistades åtminstone kortare tider i Stockholm låg väl kanske
icke helt och hållet utom möjligheternas gränser. Medeltidens svenska historia har i sådant
avseende en del att förtälja om den dugande fosterländska marsken Torgils Knutsson,
vilken, om ban också icke var född västgöte, dock genom sina jordintressen och i sin
egenskap av konung Birger Magnussons förnämste rådgivare var knuten vid Både
Västergötland och Stockholm. Då konung Birger och hans bröder Erik och Valdemar, vilka eljest
lågo i ständig fejd med varandra, en gång voro tillfälligt försonade, träffades mellan de
såta bröderna en lömsk överenskommelse att överfalla och mörda marsken. Så blev Torgils
Knutsson någon dag i december 1305 på sin gård Lena i Västergötland överfallen av de
tre kungasönerna och deras väpnade följe, varefter han som fånge fördes till Stockholm.
Utan föregående rannsakning blev han sedermera därstädes halshuggen i februari 1306.
Torgils Knutssons lik, som först nedgrävdes på avrättsplatsen, fick sedermera sin vilostad
i gråbrödernas kyrka vid sidan av Magnus Ladulås, vars sons krona han troget värnat,
men därför blivit otacksamt lönad.
Nu torde böra förutskickas, att denna skildring om västgötar i Stockholm under gångna
tider, kommer att ända långt frampå 1700-talet uteslutande syssla med sådana historiskt
kända personer av herreklass, vilka såsom rådsherrar eller av eljest riksviktig anledning
haft ärenden att beställa i huvudstaden. Det bör även ihågkommas, att dessa regeringen
eller hovet närstående personer åtminstone under vasatiden och det karolinska tidevarvet
icke varit bofasta i Stockholm utan för deltagande i rådsöverläggningar och andra
riksviktiga angelägenheter vistats därstädes längre tider av året, men i övrigt ägnat sig åt
skötseln av sina gods och gårdar i landsorten.
Av vårt lands historia inhämtas att flera medlemmar av Västgötaadeln spelade en
betydelsefull roll under Gustaf Vasas regeringstid. Främst torde då kunna nämnas riksrådet
friherre Gustaf Olofsson Stenbock, vilken var en av Gustaf Vasas högt betrodde män.
Stenbock var ägare till Torpa i Länghems och Dannike socknar i Kinds härad av
Älvsborgs län, vilket gods, även om det numera icke är kvar i Stenbockska ättens ägo, aldrig
bytt ägare annorledes än genom arv. Gustaf Olofsson Stenbock blev kort före sin död
- 8 — 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
