Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1571 av Johan III utnämnd till riksmarskalk. I egenskap av ståthållare i Västergötland
lät Gustaf Olofsson sända en del av borgarna i Elfsborg och andra Västgöta städer till
Stockholm för att konungen själv skulle kunna personligen meddela dem undervisning i
fråga om den köpenskap, som var avsedd att igångsättas eller förnuftigare ordnas från den
omkring Elfsborgs fäste anlagda staden. Detta omtalas såsom en liten kuriositet.
När Gustaf Vasa förlorat sin andra gemål och icke trivdes rätt väl med det ogifta
ståndet sökte han för att finna tröst i sin "ensörgenliet" efter en ny livledsagerska, och därvid
föllo hans blickar på Gustaf Olofssons unga och fagra dotter Katarina, vilken han år 1552
förde i brudstol och gjorde till landets drottning, ehuru kyrkan och prästerståndet
energiskt satte sig däremot. Äktenskapshinder ansågs nämligen föreligga, då Katarina var
systerdotter till konungens framlidna gemål Margareta Lejonhuvud. En broder till
drottning Katarina, Erik Gustafsson, var en av de herrar, som i september 1568 i Storkyrkan
under hertig Karls ledning deltog i den överenskommelse, som förde till Erik XIV:s
tron-avträde. I Sankt Eskils gemak i Stockholms slott, där Erik därefter satt fängslad,
tjänstgjorde en annan hennes broder som fångvaktare och utförde den skymfliga misshandel av
exkungen, som kanske var en hämndeakt för det mord, konungen, i samband med
Sturemorden i Uppsala, anstiftade mot en tredje broder till Katarina, Abraham Gustafsson
Stenbock. Något mera än 100 år före ovannämnda äktenskaps ingående hade en annan
västgötsk frälsejungfru, Katarina, dotter till Karl Ormsson Gumsehufvud på Stora Bjurum i
Gudhems härad, Skaraborgs län, ingått äktenskap med marsken Karl Knutsson Bonde och
därigenom senare upphöjts till drottning på Sveriges tron.
Västgötaupproret torde icke utan skäl böra inflyta i denna framställning då de däri
agerande västgötaherrarna, bland andra Ture Jönsson Tre Rosor, Nils Olofsson Vinge till
Skofteby, Måns Bryntesson Lilliehöök, Nils Klasson Ekeblad till Stola och Axel Posse till
Hällekis beklädde rådsherrevärdighet. Ett, låt vara, säreget skäl till att detta uppror här icke
må uteglömmas är också, att tvenne av dessa herrar Nils Olofsson och Måns Bryntesson
Lilliehök fingo genom avrättning i Stockholm sona sitt deltagande i upproret. Ture
Jönsson, som så "titt vänt och slitit sin kappa att den blivit så sliten på båda sidor, att den icke
kunde tjäna någon ärlig mans klädebonad", lyckades, knipslug som alltid, rädda sig
genom flykt till utlandet. Den innersta orsaken till västgötaupproret är nog att söka i den
religiösa omvälvningen, som var en följd av reformationen. Ture Jönssons intrigmakeri
spelade dock rollen av den tändande gnistan. Denne, som av sin konung upphöjts till
rikshovmästare och därmed till rikets högste dignitär nedanför tronen, lär ha fällt det för femte
kolonnare under vår tid tänkvärda yttrandet: "Det är bättre att tjäna de bästa i sitt
fädernesland än att tigga sitt bröd i främmande land." Jaja, han följde inte själv denna
sunda levnadsregel. I främmande land fick han sedan framleva sina dagar såsom Kristian
lits nådehjon och underhållstagare, tills han under dennes restaurationsförsök, antagligen
på Kristians anstiftan, genom lönnmord miste sitt liv.
Ture Jönssons son, riksrådet Johan Thuresson, gift med Sten Sture den yngres änka
Kristina Gyllenstierna, svek ej under faderns stämplingar sin trohetsed till Gustaf Vasa
och sitt fädernesland utan tjänade bådadera troget till sin död.
Nyss nämndes i förbigående en medlem av den för vitterlek och fin bildning bekanta
västgötaätten Ekeblad. En annan medlem av denna ätt fick tillfälle att, till följd av den
rådande bristen på kompetent folk i konung Gustafs kansli, göra sin duglighet ocli sina
kunskaper fruktbärande. Denne, Kristoffer Andersson, erhöll till en början en blygsam an-
— 9 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
