Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning i detta då tämligen anspråkslösa ämbetsverk och gjorde sig där så användbar i
diplomatisk och annan skriftväxling, att lian av konungen inkallades i rådet och därmed
framstod som den förste lekman, som nått denna värdighet väsentligen och huvudsakligen
på grund av bildnings- och lärdomsförtjänster. En tjänare värdig sin mer än sparsamme,
patriarkaliske och giftaslystne konung ingick Kristoffer Andersson efter nådd
riksrådsställning äktenskap med den ovannämnde Måns Bryntessons änka, den rika fru Brita till
Ervalla.
Den tid, som följde efter Gustaf Vasas död, präglades av oenighet och stridigheter inom
konungahuset självt samt mellan dettas medlemmar och aristokratien. Denna inbördes
kamp kännetecknas av både religiösa och sociala motsättningar, vilka under denna tid
upprörde hela Europa. Katoliker stodo mot protestanter och dessa senare voro genom sekter
splittrade inbördes. Ett sannskyldigt kaos var rådande och de privilegier för frälset, som
utfärdats av Erik XIV och Johan III hade inkräktat på borgarnas och böndernas
rättsområden, så att alla stånd och klasser voro inbegripna i den allmänna villervallan. Under
denna tid, då riksråden ständigt växlade, framträder ibland dem, som erhöllo
riksråds-värdigheten, sällan någon, som vunnit någon större historisk betydelse. Vad denna
inledande skildring angår torde emellertid kunna nämnas en medlem av ätten Soop, vilken
intager en mera stadig hållning i de pågående stridigheterna. Hans Åkesson Soop till
Stora Bjurum var en av den myndige ocli kärve Karl IX:s högt betrodde män och tillhörde
riksrådet. Han avled 1619, sedan han år 1611 anförtrotts ståthållarskapet på Stockholms
slott. Sedermera ha medlemmar av ätten såsom regeringsledamöter eller i annan högre
statsvärdigliet vistats i Stockholm ända till fram på 1700-talet. Ett litet trevåningshus, n:o
3 vid Döbelnsgatan eller den del av gatan, som stryker förbi Johannes, av ståtliga träd och
minnesrika gravar prydda kyrkogård, bär en minnestavla, vilken för huvudstadens
vidkommande hugfäster det Soopska namnet. På tavlan är antecknat, att huset år 1734 av
riksrådinnan Anna Maria Soop donerats till Stockholms stad för något välgörande ändamål.
Storhetstiden och trettioåriga krigets epok skymta fram och en något distinktare
politisk och social atmosfär träder oss därmed till mötes. Vi få alltså lämna en tidsperiod, som
— frånsett den tekniska och industriella utvecklingen — i mångt och mycket företer
likheter med vår av nazistiska och kommunistiska sjukdomssymptom feberliettade tid. Ett
undantag dock vad vårt land beträffar, och detta gäller nuvarande konungahusets harmoniska
inställning såväl inom sig självt som utåt. Efter denna fågelfria utflykt och med läsarens
förvånade uppsyn för ögonen samt med hopp om överseende vill jag nu återgå till ämnet
och därmed presentera västgöten ocli stockholmaren, fältmarskalken Lennart Torstensson.
Här säges uttryckligen stockholmaren, ty denne världsberömde man, som var född på
Forstena i Västergötland 1603 och under faderns landsflykt i Polen uppfostrad lios fränder
på det Ekebladska godset Stola i närheten av Lidköping, var under de tider han på grund
av sjuklighet icke kunde deltaga i krigshändelserna bosatt i Stockholm eller dess närhet.
Utan att här ingå på hans krigiska bedrifter, framför allt under senare delen av
trettioåriga kriget och det danska kriget 1643—1645, torde läsaren erinras därom att Torstensson,
efter att år 1632 hava blivit tillfångatagen vid belägringen av Nürnberg, under sin
fångenskap i Ingolstadt, instängd i en fuktig, av svavelångor bemängd fängelsehåla, ådragit sig en
obotlig sjukdom, vilken under hans återstående levnad satte honom ur stånd att tidvis
kunna uthärda de med fältlivet förenade strapatserna. Under dessa mellantider och från
och med år 1645 vistades han merendels i Stockholm och omgivningar, även efter den tid,
- 10 — 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
