Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:j70 viborgs blomstring under merkantilsystemets tid.
Krogenet. Hvad slutligen krögeriet beträffar var det mycket vinst-
gifvande, hvarför många gärna slogo sig på detsamma. Då det
emellertid hade sina svårigheter att öfvervaka bryggningen och
brännvinsbränningen, som voro accis underkastade, i händelse hvem
som helst finge kröga, yrkade myndigheterna städse på
tillsättandet af särskilda krögare. Sådana antogos också tidt och ofta af
magistraten, under strängt förbud för andra att sälja öl eller
brännvin. Men ofta hände det äfven att denna näring lämnades
helt fri. Så heter det t. ex. 1685 att „det i några framfarna
år, i anseende till tidernas svårighet, har blifvit tillstadt och
efterlåtet hvar och en af borgerskapet, som har haft lust, att få
bruka krögeri och ölförsäljning sin näring därmed att söka".
Men såsnart krögeriet sålunda lämnats fritt, uppstod åter fråga,
huruvida det skulle betraktas såsom en köpmannanäring eller
blott och bart såsom en borgarhandtering. Handlandena
tillskansade sig det gärna såsom en extraförtjänst vid sidan af sin
tjärhandel, men handtverkarne och borgarne ansågo det
otillbörligt att köpmännen, som eljest hade stora inkomster, ännu
därtill höllo krogar. Magistraten måste slutligen inskrida och
det bestämdes 1685, att ingen köpman, „som med handel öfver
600 d. s. m. är försedd", finge krögerinäring idka. Denna
sistnämnda skulle endast förunnas fattiga borgare och värnlösa
en-kor. Därför förbjödos t. ex. handlandena Jakob Dannenberg,
Johan Saels och Lars Dykänder, som hade en god handel, att
vidare syssla med krögeri x).
Men då — såsom ofvan antyddes — den allmänna
krögeri-friheten medförde „åtskilliga irringar, enkannerligen att K. M.
under hvarjehanda förevändningar visste att undandraga sig omaket. I hörjan af
|ierioden tillsattes därför särskilda gästgifvare, hvarjämte borgmästare och rild 1(U2
voro sinnade att utanför staden bygga et.t stort »gästhof». Men efter 1652 års
brand förmådde ej gästgifvarne mera upprätthålla sitt ämbete och af magistratens
gästhof blef intet, då regeringen ej förunnade detsamma tullfri införsel af viner.
Man var tvungen att återgå till den gamla ordningen att »hvar och en var
gästgifvare». Snart förs]tordes då ånyo klagan att i staden »ej funnos några goda
gäst-gifverier, där en ärlig resande inan kunde för l>etalning bli trakterad», och
landshöfdingen yrkade därför 1656 på nya gästgifvare* tillsättande. Men endast en.
Jöran Brandt i Vallen, åtog sig omaket, »och att tvinga någon därtill syntes ol
tänkligt». Dock försökte magistraten att så vidt sig göra lät, draga försorg om att
i staden städse skulle finnas åtminstone två gästgifvare, den ena i staden, den andra
i Siikaiiiemi.
M Rp. "/, ir-sr,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
