Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
ryska tiden.
ska rådet; „de som icke förstå texten af den gamla lagen hafva
Abrahamssons anmärkningar och Arnells förklaringar öfver stadslagen
till rättesnöre" *). Man dömde således i allmänhet efter den gamla
svenska lagen. Dock började 1734 års lag användas i brottmål
strax efter kriget 1741—1743, men i civilsaker först i anledning
af guvernör Engelhardts doklad i slutet af 1760-talet. De
allmänna domarereglerna hade man enligt rysk sed uppställda på
en trekantig ställning midt på rådsbordet.
För det andra var det — såsom redan ofvan antydts —
svårt för rätten att få sina domar exekverade. Den hade väl
bort kunna räkna på militärisk assistens af vederbörande. Men
dessa läto ofta inverka på sig genom allehanda sidoinflytelser
och vägrade icke sällan hvarje handräckning. Rätten fick då
sitta med skammen och »rättvisan var" — såsom justitiekollegiet
så träffande uttryckte sig — »lik en klocka utan kläpp" 2).
Staden hade icke mera ens egen skarprättare, utan alla
exekutioner skulle verkställas af regementsprofosserna.
För det tredje stördes domstolarnas rättskipning rätt ofta
genom kommendant- och garnisonskansliernas ingripande.
Särdeles var detta fallet om någon ryss — vare sig militär eller
civil — var inblandad i något mål, men stundom också eljes.
Vi hafva redan nämnt, huru under Isakoffs tid 1743 viborgska
borgare drogos under krigsrätt: t. ex. borgaren Strandman,
hvilken intet annat kunde läggas till last, än att han köpt litet
puder af en hos honom inkvarterad »zirulnik" och några
emåsa-ker af soldaterna, som efter Villmanstrandska aktion utbjudit
plundradt gods längs gatorna, äfvensom änkan Bange, hvilken
af krigsrättsordföranden förklarades hafva stulit en officers hos
henne förkomna penningesumma, redan innan hon ens blifvit
förhörd. Isakoff ville t. o. m. införa bruket af pinligt förhör
och hotade rådstufvurätten med straff för att denna ej
efterkommit hans befallning och sändt tvenne ledamöter till krigsrättens
undersökningskommission. 1759 hade tvenne Joakim Hüpperts
ryska bodbetjänter, som handskats oärligt med deras principals
medel, blifvit dömda af kämnärsrätten. Men guvernörskansliet
uttog dem ur stadshäktet och lät den ena rymma och den andra
gå fritt omkring utan vakt, oaktadt han hotat med ett pud
’) Leinberg. Bidrag till kännedomen af vårt land. II, sid. 114.
») J. C. 508.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
