Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet: Återföreningens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIBORGARNES INTRESSE FÖR KONSTEN. 917
Staden hade ock redan sitt eget musikkapell. 1853 hade
musikdirektören Gotthard Dieberg anhållit att där få. inrätta ett
sådant, och något senare började det Spohrska musikkapellet sin
verksamhet, som fortgick till 1869, då det efterträddes af det
Schneevoigtska.
I allmänhet ansågs Viborgs publik dåförtiden vara mycket
konstälskande. „Die allgemein bekannte Kunstkenutniss Wiburgsu
utgjorde helt säkert ett ledande motiv för de upprepade besöken
i staden af tidens mest firade skådespelare och sångerskor. Och
viborgarne läto ej heller sitt goda rykte komma på. skam. Vi hafva
redan omnämnt kommerserådet Wahls intresse för tonernas konst
äfvensom konsul Hackmans och magister Hougbergs arbete för sce
nens bästa. Äfven handlanden Leopold Krohn var en stor vän af
musik, och då- det musikaliska lifvet i Viborg i början af 1860-talet
tog sitt uppsving, såg man honom med sin „сеПо“ bland de med
verkande vid de symfonikonserter, som gåfvos under Faltins skick
liga ledning. Kändt är också. huru konsuln Robert Lydecken först
hjälpte fram skulptören Takanen, som sedan blef en stadens skydds
ling. Men det mest storartade intresse för de sköna konsternas sak
ådagalade likväl handlanden Victor Hoving 2), som före sin död
1878 testamenterade största delen af sin betydliga förmögenhet
till finska konstföreningen.
Af ofvanstående skildring af societetslifvet under förelig
gande period har — synes det oss _ framgått, att om också.
tillfallena till rekreation en lång tid bortåt voro lika talrika
som förut och måhända också. lika besökta, hade dock med
’) Carl Isak Victor Hoving, f. i Salem socken i Sverige 1846, Ti Rom 1876,
son af agronomen Isak Vilh. Hoving och Ebba Magdalena Skogberg, hvilka 1851
inflyttat till Finland. Efter föräldrarnas (löd 1852 upptagen och uppfostrad af privat
lárarinnan fröken S. E. Lindeberg, egnade sig Hoving efter ätnjuten skolnndervisning
redan som ung åt affärslifvet, erhöll 1803 burskap såsom handlande samt dref —
såsom förut blifvit nämndt – en icke alldeles obetydlig trävarurörelse. Tog liflig
del i allmänna angelägenheter och var under hungersåren 1867-1868 medlem af
nödhjälpskommittén. Men framför allt hyste han varmt intresse för konsten, hvil
ket föranledde honom att testamentera största delen af sin förmögenhet till Finska
konstföreningen. Då denna 1878 tillträdde donationen, hvars räntor dittills åtnjutits
af fröken Lindeberg, uppgick kapitalet till nära 230,000 mk. Denna donation har
sedan dess utgjort ett af den finska konstens viktigaste offentliga stöd. Räntorna
ha användts till inköp af konstverk, till resestipendier för konstnärer samt till under
stöd åt yngre konstnärer. — För grundande af någon allmän nyttig stiftelse iViborg
testamenterade Hovingr dessutom 5,000 mk, hvilken summa magistraten bestämde till
stipendiifond vid stadens svenska lyceum. (Finsk Biografisk Handbok).
Mnsikkapellet.
Viborgska
publikens
intresse för
konsten.
»Tidens Stille
ben» och
‚пленивша
terein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
