Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från Kibunzi stations första tid. Av Eliza Nkambulu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem en get att slakta och äta för att de skulle
lugna sig, till dess missionär Pettersson komme
tillbaka, och man kunde komma överens om
betalningen. De åto och lovade att vänta. Då
Pettersson anlände, kommo de tillbaka, och han
talade reson med dem och fick dem att förstå,
huru drunkningsolyckan tillgått. Han själv hade
ju ej slagit dem till döds ej heller hade någon
annan gjort det, såsom de tycktes förmoda, utan
de hade drunknat. Därför skulle han ej betala till
dem för att de skulle sonas, i så fall skulle ju
vattnet betala, ty det var ju floden som »ätit»
folket. Den get de redan fått att äta kunde
därför vara nog. Då de hört hans ord och fattat
saken, läto de sig nöja, och »palavret» var slut.
En tid senare återvände missionär Nilsson till
Europa, och på överenskommelse med Moses
Nsikus far tog han Nsiku med sig till Sverige.
Nog tänkte de, att han aldrig mer skulle komma
tillbaka, men de läto honom dock fara, och vid
avfärden sköto de skott på skott för att ära de
bortfarande.
Arbetet vid Kibunzi fortsattes av missionärerna
Håkansson och Sjöholm. Den senare kallades Siola.
Håkansson stannade emellertid ej länge utan åtföljde
snart Skarp och Rangström till Diadia. Folket
trodde då för tiden att de vita voro uppståndna
döda, ty de hade ju inga kvinnor. Men så kom
den första kvinnan, det var »mama» Mina
(Wilhelmina Svensson), för att hjälpa männen att laga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
