Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström. Adonia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brons mot det bjärta blå, hon följde dem med
välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon
voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att
skrämma dem med, om de vore snikna efter
hennes får.
Då klang luften af glädje. Zuar stod på en
klippa helt nära och ropade: »Abisag, Abisag, stig
upp och spring!» Hans rop studsade från bergen, som
snabba fåglar lyfte de sig.
Och Abisag steg upp och sprang, framför henne
årslammens hopp och de tunga mödrarnas gång; i en
däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes
kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de
hvita hjordarna spridde sig in i hvarann. Hans
kläder luktade timjan och isop och ullens varma svett,
hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna
på en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade
han bakåt och följde med blicken örnarnas flykt.
Hans röst smekte hennes kind och öra som
fladdrande dufvor.
»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och
spring.»
De hoppade från sten till sten och nådde i en
krets den högsta klippans hjässa, där örnarna voro
närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en sten
och slungade. De visste, att den icke kunde nå de
fjärran starka djuren, men de fröjdades åt dess fart,
brant upp steg den och hven och glänste i solen,
och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig
vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och
fortsatte öfver ett annat berg sin hvirflande hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
