Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström. Adonia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drogs hans ansikte samman i gula veck och
skrynk-lor, det var som om en gråt kämpat med långa
tyngande års höljen och kväfts under dem; det var
medlidande i hans skumma blick.
Men Adonia såg ej upp och talade vidare.
»Ab-saloms lif är förbannadt», sade han. Han reste sig i
olydnad, hans vänner voro dina fiender, men Adonias
lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina
tankar. Hans själ brinner af ditt blod.»
Då stirrade David ut, bort öfver honom. »I
Konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af
sten — ack inga söner funnos ju efter honom! Den
står där ensam och hög, och hökarna speja från den
efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!».
Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger,
han hörde åter budskapet om sonens fall, och under
ekars svartgröna kronor såg han hans kropp hänga.
Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än
förtviflan, det var dunkla djup af grym visshet och
trött underkastelse. Han såg långt bort, hans öra var
stängdt af svunna tiders våg.
Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och
släppte den lejontass, hvars guld han lekt med —
med ens var det allt glömdt.
Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver
honom, hennes skönhet famnade om hans själ. Hon
var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande,
hennes mildhet svepte emot honom som doft från en
blomma, hennes ögons prakt lyste.
De voro svarta med glimmande guld öfver, guld
var där öfver hennes kind, guldglans slocknade under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
