Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström. Adonia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade
hennes ögon, hans dröm stördes af sökande efter
hennes röst.
Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än
förr, ännu mer flammande orolig; hans vänner sade:
»Guldet, makten»; han själf sade: »Makten och Abisag,
guldet och Abisag, solen och Abisag!» Hon var vinet,
som väntade efter en solig fest, hon var bäddens
hvila och drömmens lycka, hon var allt. Han kved
af jämmer att icke kunna tala henne till, hans ord
sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter
bristande hölster, och brunno som rökelse, där han
hviskade dem för sig själf, hans händer lekte med
smycken och guld, han kväfdes af att intet kunna
yppa, intet kunna ge. Men när kronan blefve hans och
allt hvad kungshuset höll, då skulle Abisag komma
inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en
ström af guld och glimmande skänker skulle hans
kärlek regna öfver henne och le vid hennes fot.
När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt,
och att han slocknade mer och mer, då rådde de
Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn på
Sohelets sten: »Bjud de öfversta med dig och dina
bröder, blott icke Salomo, så göra vi dig till konung!»
De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp
emot dem från bergen, röd och skälfvande som ett
blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i ljuset, och
harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt
mot gryningens långa skuggor. Ab Jatar, prästen,
tvådde sig i Rogels brunn och drog sina kjortlar på,
han lyste i gult och skärt, och sköldens stenar blixt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
