Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström. Adonia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Adonia hörde hans röst.
Den var stark och förfärande, den kom ej ur
några läppar, ur något bröst, den var där, var
öfver-allt, klang hårdt och hånfullt och vredt, Adonia var
som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.
»Hvem är du att vara konung, hvem är du att
bära mitt löfte? Din håg är vek, dina händer famla.
Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta och
skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till.
Att lysa och fladdra i vinden som en purpurdräkt är
du till, — behöfver jag purpurdräkter? — att slitas
och trampas i mullen som en purpurdräkt är du till.»
Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka
sitt hufvud för Jehovas åsyn, men hans nacke var
stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod han,
brännande öppnades hans ögon för fasan, han visste, att
Gud var hans ovän och att han skulle förintas.
Där kom ett bud från Salomo och ropade
utanför tältet och förkunnade konungens nåd och misstro.
Barmhärtighet fick Adonia för det, som brutits mot
den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som
kunde tydas fientlig mot konungen Salomo.
Men. Adonia brydde sig föga därom, blott han
fick fly från gudens skräckfulla närhet, han drog sig
bort baklänges med händerna stelt framför sig och
tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen
och stängde sig i sin mörkaste kammare att dölja sin
skam och sin sorg.
Snart slocknade David och dog, men Adonia
visste det knappt och tillbragte sina dagar och nätter
i domning och grämelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
