Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rust Roest. Att möta döden. Utkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hade rest ensam i en första klassens
damkupé, och ingen kände henne. Högra armen, som
låg under kroppen, var svårt ledbruten, men i den
krampaktigt slutna handen höll hon en liten portfölj.
Det var medelst denna, man sökte identifiera henne.
Den innehöll några papper, som den franske
poliskommissarien förgäfves sökte tyda.
»Det är väl tyska det här?» sade han, i det han
räckte papperen till en af de omkringstående resande.
»Nej, det är svenska», sade en röst bakom honom.
»En landsmaninna kanske? Monsieur är svensk?»
»Ja.»
»Vill monsieur i så fall ha godheten att försöka
skaffa mig reda på den unga damens namn och adress?
Monsieur skulle väl inte händelsevis känna henne?»
Han lyfte undan höljet från ansiktet.
Den resande tog förskräckt ett steg tillbaka, och
det dröjde ett ögonblick, innan han gaf sig mod att
betrakta den döda. Han hade denna sista timme sett
så outhärdligt mycken gräslighet, så många
sammantryckta, blodiga, vanställda, knappast mänskliga
anleten —
Men det unga ansikte, som nu belystes af
kommissariens lykta, var fullkomligt oskadadt. Man
be-höfde ej göra våld på sig för att skärskåda dessa
vackra drag. Det var en barnslig rundning öfver
kinderna, som nästan frestade till en öm smekning.
Det ljusbruna, i guld skiftande håret föll i små
orediga lockar öfver pannan. Kring läpparna låg ett
vemodsfullt, högtidligt leende. Ögonen voro slutna.
Det var, som om hon slumrande mött döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
