Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rust Roest. Att möta döden. Utkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han ryste till än en gång. Ansiktet var åter
öfverhöljdt, men det föreföll honom, som rörde hon den
ledbrutna högra armen liksom för att återfå papperen,
som hon hållit fast i döden.
Nej, det var en synvilla. Hon låg dödsstel under
det hvita lakanet. Men denna dödens högtidliga
stillhet var också en vädjan till honom, en bön att ej
profanera hennes hemligheter, läsa hennes tankar,
göra sig delaktig i hennes lif
Ty så mycket hade han hunnit se, att det var
en sorts dagboksanteckningar, han höll i handen.
»Jag måste», hviskade han halft till sig själf och
halft till den döda.
Och han läste:
»Att veta, att jag med ett ord kunde kalla honom
hit, att han inom en kort stund skulle kunna vara
här — och att ej få säga detta ord. —
Veta, att det enda, jag kan göra för honom, är
att försvinna ur hans lif, liksom jag om några
timmar skall försvinna ur denna stad, utan att han har
en aning om att jag varit honom så nära. Utan att
han vet, att jag älskar honom —
Han vet det inte. Jag har ej med ett ord, ett
lifstecken svarat på hans bref, och jag har genom min
tystnad låtit honom tro, att han dödligt förolämpat
mig, att jag fordrar, att allt skall vara slut mellan
oss. Allt —, vänskapen, förtroendet, intresset, som
utgjorde glansen och lyckan i mitt lif, allt, allt!
Ja, det skulle ha förolämpat mig till döds, hans
förfärliga bref, det skulle vara slut, — om jag inte
älskade honom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
