Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rust Roest. Att möta döden. Utkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är, som om hvarje ord i detta bref brände
papperet. De orden, som piska och slå, de, som smeka och
locka, de, som tigga om genkärlek, skrika efter lycka!
Ibland dyker ett, ibland ett annat af detta
glödande, skälfvande kärleksbref upp för mitt minne och
står med eldskrift för mina ögon. Jag upprepar
orden, söker öfverföra deras nervösa franska kynne på
mitt eget språk, lyssnar med klappande hjärta efter om
de låta äkta. Och under det jag lyssnar, hypnotiseras
jag in i hans stämning. Jag låter honom säga mig,
med ord, hvassa som dolkstyng, att jag är
fördomsfull och feg, om jag ej vågar taga lyckan sådan som
den bjudes mig. Jag låter honom hviska till mig
med förföriskt öfvertygande ord, att »ingen behöfver
bli olycklig, därför att vi äro lyckliga, att ingen skall
kunna ana — allra minst hon — hans hustru». Jag
skälfver af ångest, när han befaller mig att säga
honom, hvar jag är — kalla honom till mig! Och när
han säger, att lifvet är så kort, sä osäkert —
Om jag blott kunde döfva denna längtan, som
fyller hela min varelse från det ögonblick, jag är
lämnad ensam med mina tankar! Det är som sade
han: ’Du skall tillhöra mig, endast mig’ — och alla
andra tankar och känslor sopas bort ur hjärna och
hjärta för att lämna plats åt hans tankar och känslor.
— Så som i dag har jag aldrig längtat!
Hvarför kom jag hit! Har det varit en sådan
lycka att under några timmar andas samma luft som
han, inbilla mig, att den ringning, jag hör på
hotellklockan, kunde vara hans, — stegen, som ljuda i
trapporna —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
