Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rust Roest. Att möta döden. Utkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är därför, jag kom hit.
Jag reser med nattåget. Detta blir min sista
station på hemvägen. Sedan kommer ett långt, långt
lif där hemma, — ensam. A, lifvet är inte kort, när
man är ung som jag!
— Jag står inte ut att sitta längre inne i detta
kvafva hotellrum. Jag vet inte, hvarför jag gör det!
Jag har ju ingen att vänta på. Och jag riskerar ej att
möta honom, om jag går ut. Det vore nästan
otroligt, att jag skulle möta honom —
Några timmar senare.
Jag gick genom de trånga, krokiga bergsgatorna,
gick öfver floden framåt den trädprydda strandvägen.
På afstånd såg jag det gamla slottet. Den förste, jag
frågade, upplyste mig om hvem som äger och bebor
detta slott. Han är den lilla franska provinsstadens
stora lokalstolthet. Den ryktbare statsmannen, som
tillbringar hvarje sommar i detta historiska slott, där
han är född —
Han har sagt mig, att portalen är öfvervuxen
af klängrosor och att själfva slottet är inbäddadt i
grönska. Det är sant.
Jag har sett upp till det fönster, jag hörde var
hans arbetsrums. Jag såg ett par små barn leka i
trädgården. Hans barn. Och jag skälfde i det
vansinnigt ängslande hoppet att få se honom — och jag
skyndade bort af skräck, att hon skulle komma. —
Det är ett år, sedan jag såg honom för sista
gången. Två år, sedan jag råkade honom den första.
Jag minns så väl, hvilken uppståndelse det väckte i
vårt hotell nere i Montreux, när ryktet spred sig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
