Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mor Kerstins julafton, berättelse av Hermes Gute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörkret. Hu, vad hon hatade kölden och mörkret
den första vintern. Hon fick ofta sitta ensam, ty
mannen hade sitt arbete i den en halv mil därifrån
belägna staden och kom i regel sent hem. Hennes
glada humör odh ljusa livssyn begravdes i skogens
mörker. O, vad hon längtade efter sommaren. Och
när den äntligen återkom, levde hon upp igen och
återfick sin forna glättighet. Men tanken på
vintern kunde komma henne att rysa mitt i
sommarvärmen.
Men så gjorde lille Ville sitt intåg i det lyckliga
hemmet. Och nu blev lyckan fullkomlig. Aldrig
hade himlen lyst så klar, aldrig hade fåglarna
sjungit så vackert, aldrig hade blommorna lyst grannare
än nu. Det var hennes lyckligaste sommar, och
tanken på den annalkande vintern var icke längre
så skrämmande.
Hon mindes så väl Villes första jul. Hur de
klara barnaögonen tindrade i kapp med
julgransljusen. Och då far tog bibeln och läste just den
text hon i afton läst, tyckte hon att den fick en
alldeles ny och djup mening för henne. “Det
folket, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus.” I
lilla Villes tindrande ögon brann ju det ljuset med
klaraste låga. Nu skrämde inte mörkret henne
längre. Dess makt var bruten.–––––––
Men nu hade det ljuset slocknat. Ville var ju
död och hon alldeles ensam. Vad livet är besynner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
